Att prata om döden och vad som händer efteråt med sina nära och kära är svårt. Det är lättare att i stället koncentrera sig på livet. Eller som författaren och dramatikern Per Olov Enquist uttryckte det: ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva”.
Men ibland sammanfaller livet och döden. För personer som behöver en organtransplantation krävs det ibland att någon annan dör för att de ska kunna fortsätta att leva.
I dag är det brist på donatorer i Sverige, trots att varje donator kan rädda upp till åtta liv. Den 15 september i år fanns 720 personer på väntelistan för att få ett nytt organ. 2022 blev 100 personer för sjuka eller hann avlida innan de fick ett nytt organ.
För att en organdonation över huvud taget ska vara möjligt måste donatorn avlida på en intensivvårdsavdelning, vilket det är få som gör.
Om en donation därefter anses vara medicinskt möjlig kvarstår ett hinder. Hälso- och sjukvården ska utreda donationsviljan. Enklast är naturligtvis om det finns en notering i organregistret. Saknas det får hälso- och sjukvården försöka ta reda hur den som gått bort ställde sig till donation på något annat sätt, bland annat genom att prata med de anhöriga.
Nyligen avslutades den årliga så kallade donationsveckan, som syftar till att få fler att ta ställning till om de vill donera sina organ eller inte. Många sörmlänningar valde att registrera sig. Endast tre andra län, storstadslänen Stockholm, Skåne och Västra Götaland, fick fler nya registrerade.
Att fler väljer att registrera sig är utmärkt. Det finns inte något rätt eller fel när det gäller viljan att donera. Ett nej är lika värdefullt som ett ja i själva registret, där det viktiga är att slå fast vad var och en av oss vill.
Det finns cirka 10,5 miljoner svenskar. Ungefär 1,8 miljoner (60 procent kvinnor och 40 procent män) har anmält sitt ställningstagande till organregistret. Av de som anmält sig är runt 80 procent positiva att donera.
Men varför är inte fler svenskar registrerade? Att många är villiga att registrera sig visar inte minst alla nya anmälningar under donationsveckan.
En bidragande orsak är troligen att det inte faller många in att göra det på egen hand. Det svenska organregistret administreras av Socialstyrelsen. Det är inte så många som slösurfar in på myndighetens webbsida och hittar registret av en slump. Det är först när vi blir påminda om att det är viktigt som det blir gjort.
En alternativ väg skulle kunna vara att den vuxna delen av befolkningen fick frågan om hur de ställer sig till donation med jämna mellanrum. I flera delstater i USA får man exempelvis frågan om man vill bli donator när man får och förnyar sitt körkort eller id-kort.
En sådan fråga skulle kunna leda till att fler registrerar sin vilja – oavsett om det blir ett ja eller ett nej.