Det började vid Kristdemokraternas riksting i somras och var intressant till en början. Hägglunds ideologi bröt av mot det teknokratiska förhållningssätt som kännetecknar mycket av partipolitiken.
Men mantrat om verklighetens folk blev snart tjatigt och lätt komiskt. Göran Hägglund lyckades aldrig riktigt förklara på vilket sätt Kristdemokraterna skulle vara, enligt hans sätt att se saken, det jordnära, det frihetliga och det antiklåfingriga politiska alternativet med stor bokstav. Det stannade liksom vid ett nej till en delad föräldraförsäkring, ett motstånd som KD delar med tre andra partier. Mycket buller för lite substans.
I den meningen är Hägglunds inhopp i den kriminalpolitiska debatten i veckan en favorit i repris. I en debattartikel i torsdagens Svenska Dagbladet angriper han en syn som han menar är kännetecknande för vänstern – brott som en konsekvens av materiella och sociala omständigheter. Människan är en moralisk varelse som kan och ska ta ansvar för sina handlingar, betonar Hägglund.
Åter skapar KD-ledaren en diffus fiende och drar upp politiska skiljelinjer som inte existerar. Det är väl känt att brottsligheten gror i miljöer med stor arbetslöshet och att droger ligger bakom en stor del av brotten, särskilt de våldsamma. Göran Hägglund brukar också vara den första att lyfta fram trygga familjeförhållanden som ett skydd mot en destruktiv livsstil.
De materiella och sociala faktorernas betydelse för brottsligheten är alltså en beskrivning av verkligheten, inte ett förminskande av det personliga ansvaret. Det råder också stor enighet mellan riksdagspartierna om att den offentliga sanktionen mot den som begår brott måste innehålla inslag av såväl straff som rehabilitering.
Man kan nu hoppas att ingen känner sig träffad av Hägglunds angrepp utan tar hans inlägg för vad det är – ett vilset sökande efter ingångar i den politiska debatten och försök till profilering.