Rapport efter rapport har sagt samma sak. Utsläppen vållar skada och vi måste göra något åt dem.
Det är ett allvarligt läge, som borde driva motsträviga politiker, organisationer och näringsliv till att jobba hårt för att bryta fossilberoendet snabbt. Och det finns länder som har verkliga ambitioner att ställa om industrier, trafik, värmesystem och elproduktion.
Samtidigt ser vi hur en del andra länder gör officiella utfästelser som inte följs upp. Det är också en del stater som inte väntas vilja skära ner sin produktion av olja, naturgas eller kol. Det är en ekvation som inte går ihop. Ska utsläppen sjunka måste även utvinningen av dessa fossila produkter gå ner och så småningom nästan helt upphöra.
På onsdagen släppte FN:s miljöprogram (UNEP) en ny rapport i frågan om fossilbränsleproduktion. UNEP, och andra forskare, har kollat igenom staters planer och prognoser för utvinning av olja, kol och naturgas. Och det ser illa ut. 2030 beräknar UNEP att produktionen av fossila bränslen planeras att vara mycket större än den borde vara om vi ska lyckas hålla oss till 1,5-procentmålet.
Mycket av detta beror på koleldade kraftverk både i välutvecklade industriländer och på andra håll. Men även produktionen av olja och gas bedöms vara större än den borde de närmaste decennierna. I Indien, Ryssland och Australien väntas kolproduktionen öka. I USA planeras nedläggning av en del kolutvinning.
Enligt UNEP planeras verkliga neddragningar i kolproduktionen i Kina. Men bristen på transparens i ett totalitärt system gör det svårt att veta vad kommunistdiktaturen i Peking verkligen tänker och vill. Samtidigt borde detta stå högt på agendan. Landet kan drabbas hårt av utsläppsvållade klimatskador. Det kustnära näringslivet och floddalarnas jordbruksmark riskerar påverkas negativt av ett förändrat klimat. Det torde mana till eftertanke och handling.
En del länders ekonomier är helt eller i väldigt stor del uppbundna till att sälja fossilbränslen till andra. Det syns i vårt grannland Norge där det ekonomiska beroendet av Nordsjöoljan är stort.
På andra håll är auktoritära styren sammanvävda med naturgas- eller oljeproduktion. Det är stater där vi inte kan räkna med att de kommer att självmant dra klimatpolitiken i rätt riktning. Bäst vore att sluta köpa deras produkter.
Men i en del länder kan det vara svårt och målkonflikter kan uppstå. Tyskarnas omställning från kol är viktig, men ökar till att börja med landets efterfrågan på naturgas från bland annat Ryssland. Det skulle innebära att nettoutsläpp sjunker men inte så mycket som de borde. Dessutom innebär det ökat beroende av Putins rike, när det borde vara tvärtom.
Länder vars ekonomier är uppbundna i fossilproduktion hade också mått bra av att bryta denna ensidighet. Det hade kanske gett den nödvändiga knuffen i riktning mot ett friskare näringsliv.