Det är krig i Europa. Ukraina är under angrepp av Ryssland. Ukrainarna kämpar för sitt lands existens. Ett sådant läge ska inte demokratiska länder fortsätta fylla på angriparens krigskassa.
För det är så det för stunden ser ut. Inom EU köper medlemsländer olja och gas från Ryssland. Och maffiastaten har tjänat gott på dessa affärer. I synnerhet de senaste två månader. Det rapporterade den brittiska tidningen The Guardian på onsdagen.
Tankesmedjan Centre for Research on Energy and Clean Air (CREA) har studerat leveranser av fossila produkter från Ryssland. Både sådant som levererats på skepp och i rör. Enligt CREA var Rysslands genomsnittsintäkter för försäljning av olja, gas, kol till EU förra året 124 miljarder kronor. De senaste två månaderna har detta mer än fördubblats. Detta är pengar som finansierar Rysslands krigsmaskineri, förtryck och fängslande av oppositionella samt påverkanskampanjer i väst.
De ökade intäkterna beror på flera saker. Redan innan den 24 februari hade priserna på olja och gas ökat. Även om coronasmittan fortfarande finns i Sverige, och gör stor skada på en del andra håll i världen, hade den då börjat förlora sitt grepp om världsekonomin. Restriktioner släpptes och resandet ökade. Efterfrågan på bränsle följde med. Den ryska massinvasionen av Ukraina och dess följder har förstärkt den prisutvecklingen. Senast i veckan slutade gasen från Ryssland flöda till Polen och Bulgarien för att dessa länder inte betalat sina räkningar i rubel, som Gazprom önskat.
Den sortens rysk påtryckning kan det bli mer av. Vilket ger skäl för EU att tillsammans rikta sanktioner mot all rysk energi, inte bara kolet. På så vis tar vi bort ett viktigt verktyg från den ryska arsenalen. Unionen behöver tillsammans hjälpa de medlemsländer som är beroende av rysk energi att täcka det underskott som nu kan uppstå.
Enligt CREA är de största inköparna Tyskland och Italien. De senaste två månaderna har dessa länder importerat ryska fossilprodukter till ett värde på strax över 93 miljarder kronor respektive 72 miljarder kronor. Men även Nederländerna och Frankrike är stora importörer. På kort sikt måste dessa länder styra bort från de ryska bränsleprodukterna. De lager länderna byggt upp bör användas. Avtal med andra leverantörer måste upprättas. Räcker inte mottagaranläggningarna i hamnarna för att ta emot större mängder flytande naturgas eller olja med fartyg behöver de byggas ut fort.
Samtidigt är det viktigt att ytterligare inlåsning i klimatskadliga bränslen och energislag inte sker. Därför måste politiker i Europa göra klart att kriget, men också klimatomställning, kommer kosta pengar och pröva människors tålamod. Budskapet behöver vara att medborgarna ska visa uthållighet och solidaritet.