Man fyller i en blankett på socialkontoret. Sedan betalar den aningslösa och välmenande socialsekreteraren ut pengar till kontot varje månad, varpå det bara är att glida runt och leva livets glada dagar, fräckt snyltande på hårt arbetande skattebetalare.
Så är det inte. Dels är socialbidraget – eller försörjningsstöd som det egentligen heter – väldigt lågt och så fort det behövs någonting extra, som ett tandläkarbesök, krävs ytterligare en ansökan. Dels får den bidragsberoende finna sig i närgången kontroll och den som har några som helst tillgångar kommer inte i fråga för någon utbetalning innan personen har sålt allt av värde.
Hur jobbig situationen kan vara skildras i den nya boken "Fattigfällan", där Charlotta von Zweigbergk berättar "Beatas" historia – en egenföretagare som blir sjuk och faller igenom skyddsnäten. Pengarna från socialen betalas inte ut i tid, räkningarna förfaller, förses med förseningsavgift och betalningsanmärkningarna är ett faktum. Det gör i sin tur att Beata hela tiden ligger efter och aldrig kan beta av räkningshögen som växer i samma takt som klumpen i magen.
Även om situationen är Kafkaartad är det inte det stelbenta systemet och socialsekreterarnas nonchalanta bemötande som är det värsta, utan att det saknas både en framtidsvision och en vilja att ta fram en. Trots att Beata är fast i bidragsträsket i flera år kallas det inte till ett enda möte mellan socialkontoret, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Beata, där man tillsammans upprättar en plan för hur hon ska komma ut på banan igen. Något som givetvis borde vara i fokus från dag ett, oavsett varför personer söker försörjningsstöd.
Därför träffar Liberalernas utspel om att det ska krävas motprestation för att få socialbidrag fel (DN Debatt, 28/9). Att passivt ta emot pengar under en längre period är visserligen varken bra för självförtroendet eller självkänslan. Men krav på motprestation förvandlas lätt till sysselsättning som i sin tur riskerar att bli pysselsättning, varpå vuxna människor plötsligt sitter och målar krukor i grupp eller utnyttjas för monotont gratisarbete. Det är varken kompetenshöjande eller välgörande för självförtroendet och det gör inte att personen tar viktiga steg mot egen försörjning, vilket rimligtvis måste vara målet.
Därför bör den första frågan när någon söker socialbidrag inte vara vad personen kan göra i gengäld, utan hur planen ser ut för att hen så fort som möjligt ska kunna försörja sig själv. Och dit kan det vara en bit.
Varannan person som hade ekonomiskt bistånd 2010 är fortfarande beroende av bidrag fyra år senare, enligt Liberalerna. Lika många har stödet först och främst för att de är arbetslösa, utan att ha kvalat in för a-kassa, vilket betyder att det är helt rätt av Liberalerna att koppla in socialkontoren i kampen mot arbetslösheten.
Men just därför är det extra viktigt att insatserna är inriktade på att ta människor från bidrag till arbete, för sysselsättning är inte ett mål i sig. Målet är att hitta vägen bort från socialbidraget.