Italiens djupa kris har pågått i årtionden. Den har förlängts, och nog även förvärrats, i söndagens val. De missnöjes- och ytterhögerpartier som kunde bilda regering 2018 förlorade nu stort till ett annat ytterhögerparti, som utgått ur efterkrigstidens nyfascism. Måttlös överbuds- och löftespolitik gav vinst 2018, men bröt sedan samman.
Liksom 2018 finns välgrundade farhågor för hur Italien kan vålla finanskriser i euroområdet och nedsatt beslutsförmåga i EU. Minst två av de tre sannolika regeringspartierna är beryktade för sina mångåriga vänskapliga förbindelser med Vladimir Putin personligen respektive hans maktparti ”Enade Ryssland”.
Det är inte säkert, men kan inträffa, att Italien slår följe med Ungern i att vilja undergräva sanktionerna mot Ryssland och därmed utlämna Ukraina åt rysk militärmakt och polisstat. Då det gäller att i EU upprätthålla rättsstatliga förhållanden och pressfrihet kan Italien bli ett stöd för Ungerns auktoritära system.
Samtidigt förblir Italien mer skuldtyngt än något annat EU-land, förutom Grekland. Italien är beroende av den Europeiska Centralbankens (ECB) vilja att köpa på sig statsobligationer och av det stora, men villkorade stödpaketet, som beslutades inom EU efter pandemin. Även en regering ledd av ytterhögerpartiet Fratelli d’Italia har begränsat handlingsutrymme om den inte ska dras ned i djupet av en självförvållad finanskris.
Det parti som förlorat mycket stort är Femstjärnerörelsen, som tillkom 2013 som ett utpräglat missnöjesparti med stark högerprägel och samarbete på EU-nivå med EU-fienderna UKIP i Storbritannien samt SD i Sverige. 2018 blev de störst och bildade regering med Putinvännerna i La Lega.
Sedan visade det sig att Femstjärnerörelsen rörde sig bort från yttre högerkanten och splittrades. Den mycket ytterhögerinriktade regeringen ersattes av först en koalition mellan Femstjärnorna och socialdemokratisk vänster och så av näst intill samlingsregering.
Denna skulle med tidigare ECB-chefen Mario Draghi som regeringschef reda ut de ekonomiska kriserna. När detta arbete gick framåt fälldes den av ytterhögern genom misstroende i parlamentet. Nyval gör nu troligen Giorgia Meloni till premiärminister. Hon blir den första efter kriget som kommit från Mussolinidiktaturens ideologiska arvtagare, som numera inte heter MSI utan Fratelli d’Italia.
Hon är meningsfrände till Viktor Orbán och Donald Trump. Hennes regering kan bli en fara för både EU-samarbetet och den italienska demokratin. Men inte bara ambitionerna utan också förmågan att gå verkligt radikalt fram är oklara.
De som närmast motsvarar socialdemokraterna i Sverige har hållit ställningarna, och en liberal gruppering i mitten har gått framåt. Regeringsskiftet har inte skett genom att mitten-vänstern försvagats utan genom mer än en halvering av Femstjärnorna, sedan deras ekonomiska överbudspolitik visat sig ohjälpligt ihålig.
Den moderata borgerliga högerns fortskridande haveri i Italien har från Berlusconis vanstyre nu fört till en underkastelse som juniorpartner till ett större parti med ideologiska rötter i fascismen. Den varningen borde konservativa i andra länder begrunda.