Zlatan Ibrahimović kan vara nöjd med att ha sluppit från sin förra arbetsgivare. Det var inte nog med att Milan började få ont om pengar – och inte längre hade råd med honom. Han var deras största personalkostnad, som de lämpade över på Parislaget PSG.
Men väl så viktigt – det var ingen ära att jobba åt Berlusconi. Milan är inte längre den klubb där Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm hade legendariska framgångar. Den är ett Berlusconiföretag. Den mannen står för flera av Italiens sämsta sidor, i affärsliv och politik.
Hans år som premiärminister var en skam för Italien. Parlamentsarbete ägnades i skandalös omfattning åt att med ändringar i strafflag och rättegångslagar skydda partiägaren och hans kumpaner från rättegångar för mutbrott och skattefiffel.
Trafiken med prostituerade runt Berlusconi gjorde dock hans ställning allt mer försvagad. Det som fällde honom var ändå den ekonomiska vanskötseln. Han hade med sin ovilja att reformera Italien blivit ett hot mot den ekonomiska stabiliteten i Europa. Följderna av Berlusconi, och den mygelkultur han är en del av, kommer att förfölja Italien länge.
Det har kort sagt inte varit till fördel för Zlatan Ibrahimovićs anseende att spela i Milan. Han har gjort snygga mål även där, och skött sina uppgifter till stor glädje för publiken. Men att få så bra betalt för att flytta, och dessutom slippa Berlusconi, är verkligen fullträff på volley.
Fast Paris Saint-Germain är ännu en fotbollsklubb som blivit en dyrbar leksak för en mansperson med för mycket pengar – inte en oligark från Ryssland och inte en fransk motsvarighet till Berlusconi. Ägaren är en högreståndsperson från en oljemonarki vid Persiska viken.
Löneläget när den nye ägaren storsatsar är ganska häftigt. Zlatan Ibrahimović var en rik man redan förut. Han lär inte bli fattigare i Paris.
Samtidigt är det lite småaktigt att vara avundsjuk just på honom. Ifall alla som sett honom göra ett snyggt mål i tv skulle lägga en enkrona per mål skulle han och hela hans omgivning dränkas i ett berg av pengar som skulle få Joakim von Anka att framstå som en småhandlare.
Fotboll på den nivå dit Zlatan med begåvning och envishet tagit sig tillhör underhållningsbranschens mer bisarra delar, där kändisskap kan belönas med gigantiska inkomster. Det är bara att konstatera att grabben från Rosengård har gjort mycket mer än diverse överreklamerade musikartister för att förtjäna de miljoner han får.
Överlönerna för ett fåtal i fotbollsindustrin är inte heller någon av de mer samhällsskadliga formerna av girighetskultur. Det gör mer skada när belöningssystemen är snedvridna i banker eller andra stora företag, och får företagsledare att sätta personliga kortsiktiga intäkter framför det långsiktigt riktiga i investeringar och produktion.
Ändå är reklampengarnas rullning i sport-världen till skada på flera sätt. De gynnar ett litet antal personer i ett litet antal grenar och lagsporter på ett överdrivet sätt.
De skapar en snyltarkultur av agenter och reklam- och sponsorförmedlare, som tagit sig uttryck i de minst sagt tvivelaktiga affärsförhållandena kring Internationella Olympiska kommittén och det internationella fotfollsförbundet Fifa – för att inte tala om Formel 1-biltävlingarna. Sådan reklamverksamhet är ingen bärare av kultur eller av nyhetsförmedling, även om den onekligen bidrar till att det finns några ytterst bra fotbollslag i Europa.
Idrotten i stort skulle inte gynnas om alla sporter gick samma väg. Men det är inte Zlatan Ibrahimović man bör klanka på. Han är en artist som det är en glädje att se på planen. Varför skulle han visa miljonerna ifrån sig, när det finns de som vill kasta dem efter honom?
Mål för Berlusconi. Det är till fördel för Zlatan att i fortsättningen slippa just den arbetsgivaren.