Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt analyserar i boken How Democracies Die (2018) de faktorer som kan leda till att demokratier undermineras och gradvis förvandlas till auktoritära system. En viktig insikt är att demokratier kan undermineras om själva den demokratiska processen tillåts spåra ur. Politisk polarisering och bristande känsla för maktens begränsningar leder till sviktande respekt för grundlagarna, till att politiska motståndare ses som ”statsfiender”, till acceptans för våld och till ovilja mot medborgerliga fri- och rättigheter.
Levitsky och Ziblatt skriver om ”fateful alliances”, alltså att ”insiders” i de etablerade demokratiska systemen släpper fram antidemokrater till makten i tron att de kommer att låta sig kontrolleras. Det handlar inte bara om högerextremister. I Venezuela medverkade Rafael Caldera, tidigare ledare för det kristligt-sociala partiet Copei, till att öppna dörrarna för den auktoritäre vänsterpopulisten Hugo Chavez.
Andra politiker som ställts inför liknande val har gjort tvärtom. Levitsky och Ziblatt påminner om hur den finska högern vägrade att släppa fram den halvfascistiska Lapporörelsen på 30-talet och hur den svenska högern uteslöt sitt alltmer nazistiskt präglade ungdomsförbund 1934. Och de västeuropeiska socialdemokraterna föll aldrig för kommunistiska locktoner om ”vänstersamverkan” efter andra världskriget.
Det sistnämnda temat saknas dock till stor del i Levitskys och Ziblatts bok – troligen för att kommunistpartierna vid denna tid helt styrdes av Moskva och därmed kan anses falla i en annan kategori än den mer ”närodlade” populism och extremism som boken analyserar.
Hur ska demokratiska politiker agera inför hot från populistiska och auktoritära utmanare? Ett första krav är att inte ta efter de auktoritära rörelsernas metoder. Även om man på det sättet skulle kunna få bort farliga krafter från makten så bidrar man själv till att urholka demokratins skyddsmekanismer. Att använda demokratins institutioner mot demokratins fiender är däremot en helt annan sak. Motståndet ska vara fredligt och värdigt och tydligt syfta till att återställa anständiga och demokratiska normer.
För att göra det behövs breda pro-demokratiska koalitioner som omfattar många fler än de krafter i samhället som ”naturligt” är allierade med varandra. Fria företag, fria fackföreningar, fria folkrörelser, fria opinionsgrupper – alla hotas de om de auktoritära krafterna får kontroll över samhället.
Demokratins fiender gynnas av polarisering. Därför måste destruktiva mönster av detta slag brytas och ett mått av social och ekonomisk jämlikhet råda. På den sista punkten har Levitsky och Ziblatt en del positivt att säga om de nordiska välfärdsmodellerna. På den första punkten hänvisar de till Chile där traditionella motståndare efter juntans fall enades om en nationell kompromiss. Man lärde sig läxan från demokratins undergång och militärkuppen 1973.
Håkan Holmberg är tidigare politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning.