Den senaste tidens opinionsmätningar har inte varit rolig läsning för regeringen. De första månaderna har inte erbjudit någon vidare smekmånad för de nytillträdda statsråden, i stället har brutna vallöften lett till en svekdebatt. I Novus senaste mätning (SVT 4/1) samlar oppositionen ett sex procentenheter högre väljarstöd än regeringspartierna och Sverigedemokraterna.
Flera partier har anledning att andas ut över att det än är mycket långt till nästa val. För Liberalerna, som med 3,8 procent ligger och skvalpar precis under riksdagsspärren är siffrorna särskilt trista. Än mer så eftersom Kristdemokraterna också ligger farligt nära spärren – finns det verkligen stödröster så det räcker till båda?
Att Ulf Kristersson blev statsminister mildrade det hårda slaget mot Moderaternas självförtroende att i valet bli mindre än Sverigedemokraterna, och förlora rollen som största parti i högerblocket. Att Moderaterna nu åter är större i opinionsmätningarna – 19,6 procent mot Sverigedemokraternas 18,4 – är ett ytterligare plåster på såret.
Men överlag är siffrorna som sagt dyster läsning för regeringen. Det bör mana till eftertanke. Tappet är till stora delar självförvållat, det är inte svårt att koppla det till misslyckandena med att leverera på flera centrala vallöften. Utlovade 6 kronor och 50 öre i sänkt bränslepris bidde 14 öre. Utlovade elprisstöd har dragit ut på tiden. Prisområde ett och två där elpriserna stigit först i år exkluderas dessutom när stödet baseras på förra årets räkningar. Det är inte konstigt att det kostar på i förtroende.
Det eldas dessutom på av en opposition som upplevt sig hårt ansatt de senaste åren, och nu skadeglatt ger tillbaka och tar i från tårna i debatten. Tonläget lämnar kanske en del att önska – problemet med att bidra till ett trist debattklimat är att det i slutändan alltid slår tillbaka mot en själv – men det går inte att komma ifrån att mycket av kritiken mot regeringen är befogad.
Samtidigt finns det anledning att lyfta blicken från de mest akuta svekdebatterna, många av dem lär ändå vara bortglömda tills nästa val. För tänkbart är att det inte bara är det som kostat väljarstöd, utan en besvikelse över Tidöavtalets inriktning och innehåll. För väljare som verkligen behövde sänkta bränslepriser och elprisstöd för att få sin ekonomi att gå runt, men egentligen inte önskade sig avtalets mest drakoniska åtgärder mot invandring och kriminalitet blir besvikelsen dubbel.
Socialdemokraterna växer inte så mycket på egna meriter, som på besvikelse över regeringen. Det är missnöjesröster som regeringen kommer behöva ta på allvar, om det ska bli mer än en mandatperiod i Rosenbad.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent