När förstelärarreformen trädde i kraft 2013 var det en del i arbetet för att stärka lärarprofessionens attraktivitet och förhindra att lärare lämnade skolan på grund av låga löner och usla karriärmöjligheter.
Konsekvensen av den individuella lönesättningen, som infördes 1996 hade visserligen blivit höjda ingångslöner. Men också en sammanpressad lönestruktur och svagare löneutveckling. 2012 hade svenska lärares löner stagnerat och var låga i såväl ett internationellt perspektiv som i jämförelse med andra yrken på den svenska arbetsmarknaden med lika lång utbildning.
Lösningen för att rädda kvar lärarna i skolan blev statliga satsningar som lärarlönelyftet och förstelärarreformen. Vem som föräras med titeln förstelärare och ett lönelyft på 5 000 alternativt 10 000 kronor (om man arbetar i ett utsatt område) beslutas lokalt.
Nu visar en aktuell rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), att förstelärarreformen haft önskad effekt. Erik Grönqvist, docent i nationalekonomi, Lena Hensvik professor i nationalekonomi, båda vid Uppsala universitet och Anna Thoresson, forskare i nationalekonomi vid Reykjaviks universitet, vilka skrivit rapporten konstaterar att lärarlönerna förbättrats sedan karriärtjänster infördes. Gapet till andra högutbildade yrken har minskat avsevärt. Dessutom har de skolor som infört förstelärartjänster lägre personalomsättning och en bättre lärarsammansättning.
“Det här tolkar vi som att skolor som inför förstelärarstjänster blir mer attraktiva att jobba på” menar Anna Thoresson.
Det har forskarna helt säkert rätt i. Möjligheterna till ett rejält lönelyft har självklart gjort vissa skolor och även läraryrket mer tilltalande. Märkligt vore det annars. Och det är glädjande att man lokalt tycks ha fått stopp på den personalkarusell inom skolan som drabbar elever hårt. Det är en enorm stressfaktor, framförallt för yngre barn, att ständigt tvingas byta lärare.
Att förstelärarreformen haft en del goda effekter betyder dock inte att den är oproblematisk. Även om regelverken kan tyckas glasklara finns det en otydlighet i vem som utses och varför.
På många skolor har en majoritet av förstelärartjänsterna inte heller någon koppling till traditionella skolämnen. Lönepåslagen och den tjusiga titeln ges till individer som är förstelärare i sådant som värdegrund, sociala medier, schack, klassrumsmöblering, baklängesplanering och Google.
Tyvärr verkar det oerhört vanligt att det som premieras är individer som gillar att sitta i planeringsgrupper, går igång på att göra Powerpoint-presentationer och som vill gräva ned sig i oklara processer, medan mer traditionellt inriktade lärare, vars fokus ligger på ämnet, eleverna och undervisningen i klassrummet, inte får samma uppskattning.
Lärarnas löner behövde, och behöver fortfarande, ett rejält lyft. Likaså är det bra att det finns möjlighet att göra karriär inom skolan. Men grunden för detta borde vara akademiska meriter. Fokus bör ligga på undervisningsskicklighet och reella elevresultat. Därför behöver förstelärarutnämningarna stramas upp.
Om regeringen och skolminister Lotta Edholm verkligen eftersträvar en stärkt kunskapsskola borde de se till att så sker snarast möjligt. Så länge det finns förstelärare i värdegrund och annat trams är det svårt att tro att reformen bidrar till det.
Malin Lernfelt är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån