Ett fungerande politiskt arbete kräver en stabil infrastruktur, robusta spelregler och ett stort antal människor som respekterar det förtroende de fått och den demokrati i vilken de verkar.
Alternativet till denna ordning: En allmän lekstuga för bristande begåvningar och självcentrerade småpåvar – som för lång tid uppbär lite för höga arvoden – är förödande för folkets förtroende för politiker.
På senare tid har förekomsten av två nya sorts politiker, låt oss kalla dem “etnicitetspolitiker” och “karriärpolitiker” givit upphov till samma problem: att enskilda ledamöter stannar kvar på sin välarvoderade post trots att de lämnat sitt parti.
Mycket har redan sagts om den socialdemokratiske politiske vilden Jamal El-Haj, som sitter kvar i riksdagen med argumentet att det inte "vore rätt gentemot våra väljare och gentemot den svenska demokratin att lämna mitt uppdrag”. Denna logik kan endast förstås med tanke på det som varit El-Hajs problem hela tiden; att lojaliteten till ursprunget översteg den till socialdemokratin. Något som länge accepterades av Socialdemokraterna, med anledning av de potentiella röster som El-Haj kunde locka.
Vänsterpartiet resonerade säkert på samma sätt om Amineh Kakabaveh, vars kurdiska härkomst var en röstmagnet för partiet, ända tills det inte var lika roligt längre. Moderaterna låtsades länge inte om att den tidigare riksdagsledamoten Abdirizak Waberi hade djupt problematiska åsikter.
Mycket har också sagts om europaparlamentarikern Sara Skyttedal, som också ”känner en stor skyldighet gentemot väljarna” att stanna kvar på sin högavlönade post så länge det går, trots att hon har lämnat Kristdemokraterna. Hennes avhopp grundar sig i en konflikt i samband med en petning från listan till kommande europaparlamentsval. Det är dock ingen mänsklig rättighet att under ett helt yrkesliv vara förtroendevald.
Samma incitament att bita sig fast tycks finnas hos den tidigare sverigedemokraten Elsa Widding, som inte heller avstått sin riksdagsplats, trots att hon valt att lämna partiet.
Fenomenen med politiska vildar, otyget att ta en (avlönad) ”time-out” eller att få ut så mycket som möjligt av riksdagens inkomstgarantier och omställningsstöd när uppdraget har tagit slut, har både sin grund i bristande respekt för skattemedel och för det parti som gav politikern en plattform.
Det är förstås inget fel i att politiker träder ur partier, tar en paus eller avslutar sina politiska karriärer till förmån för annat – ibland är det av övertygelse, hälsa eller integritet nödvändigt.
Men ryggraden ska inte endast kunna sträckas om den finansieras av månader eller år av arvoden.
Karin Källström är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån