Ett fungerande politiskt arbete krÀver en stabil infrastruktur, robusta spelregler och ett stort antal mÀnniskor som respekterar det förtroende de fÄtt och den demokrati i vilken de verkar.
Alternativet till denna ordning: En allmĂ€n lekstuga för bristande begĂ„vningar och sjĂ€lvcentrerade smĂ„pĂ„var â som för lĂ„ng tid uppbĂ€r lite för höga arvoden â Ă€r förödande för folkets förtroende för politiker.
PĂ„ senare tid har förekomsten av tvĂ„ nya sorts politiker, lĂ„t oss kalla dem âetnicitetspolitikerâ och âkarriĂ€rpolitikerâ givit upphov till samma problem: att enskilda ledamöter stannar kvar pĂ„ sin vĂ€larvoderade post trots att de lĂ€mnat sitt parti.
Mycket har redan sagts om den socialdemokratiske politiske vilden Jamal El-Haj, som sitter kvar i riksdagen med argumentet att det inte "vore rĂ€tt gentemot vĂ„ra vĂ€ljare och gentemot den svenska demokratin att lĂ€mna mitt uppdragâ. Denna logik kan endast förstĂ„s med tanke pĂ„ det som varit El-Hajs problem hela tiden; att lojaliteten till ursprunget översteg den till socialdemokratin. NĂ„got som lĂ€nge accepterades av Socialdemokraterna, med anledning av de potentiella röster som El-Haj kunde locka.
VÀnsterpartiet resonerade sÀkert pÄ samma sÀtt om Amineh Kakabaveh, vars kurdiska hÀrkomst var en röstmagnet för partiet, Ànda tills det inte var lika roligt lÀngre. Moderaterna lÄtsades lÀnge inte om att den tidigare riksdagsledamoten Abdirizak Waberi hade djupt problematiska Äsikter.
Mycket har ocksĂ„ sagts om europaparlamentarikern Sara Skyttedal, som ocksĂ„ âkĂ€nner en stor skyldighet gentemot vĂ€ljarnaâ att stanna kvar pĂ„ sin högavlönade post sĂ„ lĂ€nge det gĂ„r, trots att hon har lĂ€mnat Kristdemokraterna. Hennes avhopp grundar sig i en konflikt i samband med en petning frĂ„n listan till kommande europaparlamentsval. Det Ă€r dock ingen mĂ€nsklig rĂ€ttighet att under ett helt yrkesliv vara förtroendevald.
Samma incitament att bita sig fast tycks finnas hos den tidigare sverigedemokraten Elsa Widding, som inte heller avstÄtt sin riksdagsplats, trots att hon valt att lÀmna partiet.
Fenomenen med politiska vildar, otyget att ta en (avlönad) âtime-outâ eller att fĂ„ ut sĂ„ mycket som möjligt av riksdagens inkomstgarantier och omstĂ€llningsstöd nĂ€r uppdraget har tagit slut, har bĂ„de sin grund i bristande respekt för skattemedel och för det parti som gav politikern en plattform.
Det Ă€r förstĂ„s inget fel i att politiker trĂ€der ur partier, tar en paus eller avslutar sina politiska karriĂ€rer till förmĂ„n för annat â ibland Ă€r det av övertygelse, hĂ€lsa eller integritet nödvĂ€ndigt.
Men ryggraden ska inte endast kunna strÀckas om den finansieras av mÄnader eller Är av arvoden.
Karin KÀllström Àr fristÄende centerpartistisk skribent pÄ Liberala NyhetsbyrÄn