Den som följer den senaste säsongen av tv-serien The Crown (Netflix) har kanske sett avsnittet när drottning Elizabeth i ett berömt tal kommenterade året 1992. Två av hennes barn, bland annat tronföljaren Charles, hade då gått igenom mycket uppmärksammade skilsmässor, dessutom hade en storbrand härjat slottet Windsor. Världens äldsta kungahus var skakat i sina grundvalar. Det var ett ”annus horribilis”, sammanfattade drottningen.
Uttrycket plockades upp i Sverige för två år sedan. ”Ett skitår”, sade någon då om 2020. Det var få som hade invändningar efter tusentals coviddödsfall och undantagstillstånd i vården och äldreomsorgen. De som klarade viruset hade att leva med nedstängning av hela samhället, företag som gick omkull, tröstlösa hemmastudier och mycket annat.
År 2021 blev inte bättre men vid den här tiden för ett år sedan kunde en ljusning anas, främst beroende på att den nya omikronvarianten tycktes orsaka betydligt lindrigare sjukdom. Den 9 februari 2022 förklarade till slut regeringen att covid-19 inte längre betraktades som en samhällsfarlig sjukdom. Den utandning som följde, hoppet som tändes, varade i ganska precis två veckor.
På morgonen 24 februari invaderade Ryssland Ukraina. Ett storkrig i Europa är en oerhörd händelse som fortfarande sänder chockvågor över kontinenten. Varningarna fanns på plats då östra Ukraina i princip befunnit sig i krig sedan 2014 och den illegala annekteringen av Krimhalvön.
I december 2021 deklarerade Vladimir Putin sitt krav på en ny säkerhetsordning. Länder i ”den ryska intressesfären”, som Ukraina, skulle inte skulle få bestämma över sin egen utrikespolitik, exempelvis genom att ansluta sig till Nato.
Men att det verkligen hände! Epidemiologer och smittskyddsläkare klev ut ur nyhetsstudion 2022, militära experter tog deras plats. Dödandet och lidandet har fortsatt i tio månader, mot en ny vinter med lera och kyla, då trupprörelserna gradvis ersatts av raketbeskjutning.
I skuggan av kriget har Sverige och Finland ansökt om medlemskap i Nato. Som väntat drar processen ut på tiden eftersom ansökan ska beviljas av varje medlemsstats parlament. I Turkiet har president Erdogan passat på att stärka sin ställning genom att ställa krav på utlämning av för honom misshagliga personer.
I skuggan av kriget har också Europa drabbats av en energikris, livsmedelskris, galopperande inflation och en tilltagande ekonomisk kris med ett högre ränteläge. Självklart var 2022 ett på många sätt fruktansvärt år, kanske det värsta sedan 1945. Lika självklart lär 2023 bli ett fjärde skitår i rad. Skitår kan sägas vara det nya normala, men det finns ljuspunkter.
En sådan är att framgångsvågen för populism och auktoritära regimer kan vara på väg att hävas, den har åtminstone stött på problem. Kriget i Ukraina är långt ifrån den framgång som Putin lovat sin befolkning. Kinas nye Mao, Xi Jinping, har förlorat auktoritet genom sitt sätt att hantera pandemin. Såväl Brasiliens Bolsonaro som USA:s Trump har förlorat val, den senare indirekt i kongressvalet. Samtidigt fortsätter EU-länderna att hålla ihop, trots det ansträngda läget.
Valframgångarna för SD i Sverige och Italiens bröder då? Ja, men det återstår att se hur detta kommer att påverka respektive parti och land.
Sveriges halvår som EU:s ordförandeland inleds om några dagar. Statsminister Ulf Kristersson (M) vill prioritera två frågor, stödet till Ukraina och den gröna omställningen. Han gör det med hög trovärdighet i det ena fallet, i bästa fall medelhög i det andra. Om huruvida 2023 blir ännu ett annus horribilis ligger inte riktigt i hans händer.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där.