Även om det inte är ett demokratiskt val på något sätt eller just därför, kan det ryska presidentvalet i mars bli en katalysator för ilska och desperation. Rysslands nuvarande president Vladimir Putin kan hamna i en situation där hans enda maktvapen är mer våld.
Det finns två omständigheter som är värda att lyfta fram. För det första: det extremt låga valdeltagandet i lokalvalen i september. Ett valdeltagande på i genomsnitt ungefär 10 procent är inte ett utslag av framtidstro och sammanhållning. För det andra: att inget parti talade om kriget i sina valkampanjer (förutom ett litet modigt oppositionsparti). Ett halvår innan valet sades det att kriget skulle vara ett sätt att mobilisera väljarna. Men den taktiken övergavs snabbt. Kriget skapar inte sammanhållning – det väcker bara ilska.
I presidentvalskampanjen kommer det därför bli svårt för Putin att tala om kriget. Även om han aldrig behöver svara på några svåra frågor, så hänger de i luften. När ska kriget ta slut? Hur ska det ta slut, vad är det vi krigar för?
De flesta ryssar har sedan länge förstått att valen inte är demokratiska, men ändå så har valprocessen kunnat ge Putin en viss legitimitet.
Ryssar är vana vid att spela med, för att staten ska lämna dem ifred och låta dem leva ett normalt liv. Ända in på åttiotalet låtsades fullt vettiga människor att de trodde att de deltog i byggandet av kommunismen och stoppade in lämpliga citat av Marx där det förväntades av dem.
På samma sätt har de spelat med i det politiska system som skapats under Putin. De har sett sig själva som statister i den fars, eller tragedi, som är ryska val. "Vi låtsas att vi jobbar, ni låtsas att ni betalar oss" var ett populärt skämt på Sovjettiden. Vi låtsas att vi röstar, ni låtsas att ni representerar oss skulle man kunna säga nu.
En utmaning för Putin, som för alla diktatorer, är att han hela tiden måste få det att framstå som att hans stöd ökar. Putin påstods få 77 procent av rösterna förra valet och det påstods att valdeltagandet var 67 procent – de siffrorna måste vara minst 78 respektive 68 i valet i mars. Siffror han bara kan få genom massivt valfusk, och det är inte så enkelt att valfuska som man kan tro.
Det är miljoner människor som är inblandade i valprocessen. Valfusket sker på lokal och regional nivå, varje förfalskad röst kräver en aktiv handling. På vissa ställen är det en väloljad mekanism, men på andra ställen är det en smärtsam och konfliktfylld process varje gång. Det är klart att det är lockande att bara skriva om siffrorna på central nivå – och en sådan möjlighet har Putin nu med det elektroniska valsystemet som testades i lokalvalen. Men det innebär också en risk.
När farsen blir alltmer absurd, kommer statisterna till slut resa sig upp och gå. Det är lättare att se sina medmänniskor i ögonen, när skådespelet har ett uns av trovärdighet. Men någonstans går skammens gräns. I det elektroniska röstsystemet måste man dessutom först identifiera sig, sedan rösta. Den som lovat sin chef att rösta på Putin, vågar hen göra något annat?
Kan inte presidentadministrationen bara gå in i den där svarta lådan som det elektroniska valsystemet är och peta till siffrorna? När valet blir uppenbart helt fiktivt blir det inte längre möjligt att säga att ja, ja, det var mycket fusk, men han fick ju trots allt flest röster.
Och om presidentvalet inte ger Putin någon förnyad legitimitet, vad har han då att ta till? Jo, talet om att den inre fienden, alla de som kritiserar honom, i själva verket konspirerar med den yttre fienden som vill förgöra Ryssland.
Det finns anledning att vara rädd för en massiv våg av våld och repression mot oliktänkande efter presidentvalet, eller redan under själva valkampanjen. Det behövs inga stora folkliga protester för att utlösa det. Den stora terrorn 1937 föranleddes inte av några stora folkliga protester. Det finns anledning att vara orolig för dem som sitter i fängelse som regimens gisslan och för de i Ryssland som fortsätter att uttrycka sitt motstånd mot kriget och regimen.
Amanda Valentin är fristående skribent på Liberala Nyhetsbyrån