Brist på tillit är ett gift som kan drabba alla samhällsbyggen. Den som deltar och betalar för sig måste kunna lita på att det offentliga levererar välfärd och skydd. Det är därför utbredd korruption är så skadligt. Om medborgarna börjar ta saker i egna händer finns det oftast ingen återvändo.
En viktig del av kontraktet har lämnats till privata aktörer – tillsynen över det som blir kvar när allt är betalt, de besparingar som ska växa och ge trygghet till en själv och till kommande generationer. Bankerna förstod sin del av ansvaret när de växte fram på 1800-talet. Pampiga entréer med pelare mitt i stan, sobra miljöer med läderfåtöljer och där bakom tonvis av metall och raffinerade låsanordningar: kassavalven. Lita på oss – här är dina pengar säkra.
Att besparingarna numera består av ettor och nollor förändrar ingenting i sak. Det är fortfarande samma löften, samma kontrakt. Lönen och sedermera pensionen har gått in på samma konto i samma bank. Det blev några hundra tusen till slut, trots att lönen aldrig varit hög. Barnen blir nog lite överraskade, de vet inte om de där fonderna som tickat på under decennier vid det laget.
Och så sitter någon i badtofflor på spanska solkusten och rycker undan mattan för alltihop, för hela livet. Allt som återstår är ett svart hål och man slutar inte falla. Någonstans har man tydligen gjort fel, ansvaret är ens eget, men när hände det och hur? Hur kan man bli rånad på allt man har, allt man slitit ihop, utan ett enda hot, utan något vapen?
Uppdrag Gransknings reportage Bedragarna (SVT Play) bildsatte något som länge varit dolt och skambelagt, bedrägerier mot äldre. Trots brottsstatistik som talar sitt tydliga språk, trots kännedom om alltmer sofistikerade metoder, har det funnits ett element av att ”skylla sig själv” om bedrägeribrotten, särskilt hos de drabbade. Hur i hela friden kunde jag vara så dum?!
En mellanchef på en storbank grät när SVT-teamet visade filmen om hur en äldre kvinna lurades av de kriminella i Marbella. Han fick mycket kritik för tårarna (betala i stället!), men för mig framstod han som en gammaldags bankman. Hela idén med bankverksamhet är att skapa relationer som varar genom livets alla skeden. Vem förblir oberörd av att se någon man har en relation med bli misshandlad på ett så utstuderat vis?
Problemet finns högre upp, hos bankledningar och lagstiftare. Veckan efter Bedragarna kallade regeringen (fyra tunga ministrar inklusive statsministern) till pressträff för att berätta att de skulle ha ett möte med representanter för bankerna och Polisen ”för att stärka arbetet mot bedrägerier som riktar sig mot äldre” (regeringen.se 13/2).
Samma problem finns i alla jämförbara länder och Sverige ligger efter med att inse allvaret. Exempelvis i Storbritannien, där en äldre medborgare luras ”var 40:e sekund”, införs i höst en lag, PRS (Payments Systems Regulator), som innebär att bankerna delar på ansvaret efter ett bedrägeri, 50 procent vardera för den där pengarna tas och för mottagaren (The Guardian 7/6 2023).
Det finns en rad sätt för bankerna att skydda sina kunder mot bedrägeri, med beloppsgränser och signalsystem för mönsterbrytande uttag eller överföringar. Det är inte raketforskning att skapa ett system som säger ifrån när en 85-åring plötsligt fattar intresse för kryptovalutor. Det räcker med att man blir tvungen, att det blir mycket dyrt för banken att låta bli.
Banker och politiker är oroliga och ”tar detta på stort allvar”. Men de borde vara livrädda. Om tilliten försvinner kan allt det som byggts upp i generationer snart vara förlorat.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där