Om man generaliserar en del så har äldre svenskar och nyanlända en mycket större respekt för vårdpersonal, lärare och andra yrkesgrupper som på olika sätt representerar det allmänna. Många yngre svenskar är mer benägna att på ett respektlöst sätt ifrågasätta eller helt enkelt strunta i olika professioners råd om hur man borde agera i situationer där yrkesgruppen i fråga anses vara experter.
Detta kan ta sig i uttryck på vitt skilda sätt. I skolvärlden är det ofta föräldrar som ifrågasätter lärare när det kommer till frågor om prov, betyg, elevernas allmänna beteende och varför skolan inte gör mer. I vårdsammanhang är det ofta patientens vuxna barn som kommer med “klokskaper” som de har läst på internet eller tagit del av i en facebookgrupp. Man anser sig veta bättre än de som dagligen jobbar med frågorna.
Som vän av ordning kan jag absolut hålla med om att källkritik i många fall kan hjälpa, men alltför ofta blir situationen närmast bisarr. Om skolan säger att eleven är trött hela dagarna kan det vara läge att faktiskt slå av internet hemma vid läggdags. Om triagesköterskan på akuten säger att din skada rör sig om ett ärende för hälsocentralen bör du inte sitta kvar på sjukhuset.
Det är förstås inte bara välfärdsanställda som drabbas av denna alltför frekvent förekommande brist på förmåga att ta eget ansvar. Det berör nästan alla i samhället. Lösningen är att inrätta Myndigheten för Skärpningsärenden (MfS).
MfS blir en myndighet som har till uppgift att ta sig ett allvarligt snack med personer som inte tycks kunna uppföra sig. Andra instanser, som vården eller skolan, kan då helt enkelt skicka personer på remiss till denna myndighet.
När en i övrigt fullt frisk 30-åring söker akuten för att denne har haft huvudvärk i två dagar kan denne med fördel remitteras till MfS.
När en förälder vägrar att låta sitt barn utredas för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar bör de kanske få prata med någon på MfS.
För att verksamheten ska fungera som den är tänkt måste det finnas vissa restriktioner för vilka som får anställning på MfS. Ett absolut krav är att man antingen är så gammal att man minns hur Sverige var innan de stora välfärdsreformerna eller att man kommer från ett land utanför västvärlden. Det viktiga är att de anställda har tydliga perspektiv på hur livet kan vara om man inte bor i ett välutvecklat välfärdssamhälle.
I vårdfrågor är det bra om man får prata med en äldre bonde från inlandet, någon som endast söker vård om skördetröskan tagit två fingrar. Någon med attityden “jag har ju åtta kvar och gården tar inte hand om sig själv”.
När det kommer till skolärenden får man gärna samtala med en förälder från Mellanöstern eller Asien. Då skolan kontaktar hemmet om att eleven har uppfört sig illa är svaret från dessa föräldrar: “Så ska det inte vara, vi kommer att ha ett allvarligt samtal med vårt barn”. Detta är ett väldigt annorlunda svar jämfört med det som alltför många svenskar brukar komma med: “Vad ska skolan göra för att åtgärda detta då?”
MfS huvudsakliga uppgift är att förse medborgarna med relevant information om deras situation och framför allt ge dem perspektiv på tillvaron.
Det är inte en fråga om att alla ska få samma attityd som bonden som inte söker vård förrän det blöder ur flera kroppsöppningar. Det handlar snarare om att förstå att det egna sättet att agera inte är rimligt. Detta uppnås genom att presentera väldigt tydliga och alternativa sätt att se på tillvaron.
I den bästa av världar slutar samtalen med att man förstår att man borde agera lite annorlunda i framtiden, kanske rent av att man bestämmer sig för att ta lite mer ansvar för saker.
Det är svårt för yrkesverksamma att få andra vuxna att ändra på sin attityd och då blir det strålande med en myndighet som åtgärdar just detta. En myndighet som får folk att skärpa sig.
FOTNOT: Denna text ska ses som ett satiriskt reflekterande över hur alltför många beter sig och är inte menat som ett faktiskt politiskt förslag. Uttrycket “att skicka någon till Myndigheten för Skärpningsärenden” är dock tyvärr applicerbart överraskande ofta.
Leo Wikberg är politisk redaktör på Norran (frisinnad), där texten tidigare varit publicerad