När den första alliansregeringen tillträdde 2006 gick ett oroligt sus genom delar av Kultursverige. Vad kunde en borgerlig regering tänkas ställa till med? Oron minskade inte av att den nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò (M) tidigare hade varit chef på tankesmedjan Timbro, vilket av kritikerna togs som intäkt för en stundande nyliberal ödeläggelse av kulturlivet.
Men Stegö Chilò fick snart avgå, på grund av obetalda tv-avgifter, och ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth (M). Tidningar skrev om hur kulturskapare skålade i champagne efter avgångsbeskedet – och om någon större omsvängning av kulturpolitiken ens varit planerad blev den inte av. Alliansen genomförde en del reformer på området, men stora delar av kulturpolitiken låg fast.
Frågan är om det blir annorlunda med den nuvarande borgerliga regeringen. Kulturpolitiken är sällan ett prioriterat reformområde, vare sig vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Att kulturen inte ligger i topp bland väljarnas prioriterade frågor är troligen en anledning till det. En annan är att kulturlivet tenderar att vara förändringsfientligt, för att inte säga konservativt. Eftersom många inom kulturen är välbekanta ansikten, skapas lätt en mediestorm vid minsta förslag om förändring, något politikerna helst undviker.
Men på ett seminarium i Axess regi gav Karin Svanborg-Sjövall, statssekreterare hos kulturminister Parisa Liljestrand (M), ett antal skäl till att det faktiskt finns utrymme för en kulturpolitisk reform under den här mandatperioden.
Ett av de bärande skälen är rapporten “Så fri är konsten” från myndigheten Kulturanalys, som 2021 slog ned som en bomb i den kulturpolitiska debatten. Den pekade ut ett antal exempel på politisk styrning av kulturen, och fall där den inom kulturpolitiken närmast heliga principen om armlängds avstånd hade frångåtts.
Rapporten utgjorde nästan kulmen på en flera års lång debatt om kulturens frihet. Att det i media rests fler frågetecken kring kulturpolitiken – öppnar för politiska reformer. Att säkra friheten och motverka den politiska styrningen kommer vara en av regeringens viktigaste uppgifter. Att man ska göra det samtidigt som man samarbetar med ett av de partier med den allra sämsta meritlistan vad gäller armlängds avstånd – Sverigedemokraterna – innebär dock en utmaning.
Det finns dock flera goda skäl att tro att det ska gå att komma överens om konkreta reformer. Ett av alliansens bestående kulturpolitiska arv är kultursamverkansmodellen, som kortfattat ger regionerna större makt över hur medel till kultur fördelas. Den utreds just nu av Mats Svegfors och utredningen förväntas vara klar till hösten. Det är särskilt intressant, eftersom just regionerna pekades ut som särskilt problematiska vad gällde en armlängds avstånd i Kulturanalys rapport. Vad det blir i slutändan återstår att se, men det verkar som ett bra ställe att starta på.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån