Om Pomperipossa i Monismanien tjänade två millioner, så fick hon behålla 5 000 kronor! Att leva på, skrev Astrid Lindgren i sin berömda saga som visade hur höga marginalskatter åt upp egenföretagares inkomster.
Gästkrönika
Att vara ekonomiskt oberoende är en väldigt bra förutsättning för att uppnå fullständig, kreativ frihet. Det var Astrid Lindgren när hon skrev den klassiska satiren Pomperipossa, om en barnboksförfattare som fick betala 102 procent i marginalskatt. Men eftersom försvinnande få människor tjänar lika mycket pengar på sin konst som Astrid Lindgren har lösningen för alldeles för många blivit att leva på kulturbidrag och stipendier.
Det är en självklarhet, som måste uppmärksammas när man talar om kulturens finansiering. Problematiken lyfts i en färsk utredning om privat kulturfinansiering från Myndigheten för kulturanalys. Kulturen har länge betraktats som ett välfärdsområde där skattepengar är nödvändiga, ja till och med centrala. Enligt utredarna har den synen på kulturens finansiering lett till att det i dag saknas kunskap om hur kultursektorn kan arbeta med privat finansiering, donationer och sponsring.
Flera av dem som intervjuats av utredarna visar ren motvilja mot att vända sig åt annat håll än det offentliga för att få pengar till sin verksamhet. En av dem säger att man “måste liksom, för att använda andra ord, slicka röv lite grann för att det ska gå att fortsätta ha dem”.
Men även den som försörjer sig på kulturstöd måste fylla i blanketter, skriva projektplaner, känna och vara trevliga mot rätt människor och, med kulturskaparens egna ord, “slicka röv lite grann”. Så skulle det inte behöva vara om verksamma inom kultursektorn fått behålla mer av pengarna de faktiskt tjänar på sitt skapande.
Ett sätt att öka den privata finansieringen är att göra det avdragsgillt att köpa in konst till kontor.
Det finns bara en Astrid Lindgren, och det är långt ifrån alla kulturutövare som kan glädjas åt sänkta marginalskatter, men som så ofta är just skattelättnader en del av lösningen på till synes svårlösliga problem.
Det mest självklara svaret på hur kulturskapares ekonomi kan förbättras, och därmed ge dem större kreativ frihet, är givetvis att sänka bolagsskatten eftersom många som arbetar med kulturell verksamhet är egenföretagare. Om man ska göra riktade insatser finns det också några exempel i utredningen som glimrar till med några små, men enkla, exempel.
När det gäller sponsring och donationer från företag tar utredningen upp förslag från våra nordiska grannländer, där det är avdragsgillt för företag att göra villkorslösa donationer till kulturverksamhet. Än bättre är exemplet med den irländska modellen där konstnärers inkomster är skattebefriade upp till en viss nivå. I Storbritannien är turnerande teatersällskap som drivs i bolagsform undantagna från vinstskatt.
Att återinföra den sexprocentiga biomomsen kan leda till ökade inkomster från biobesökare.
Det finns redan intressanta spår i den svenska skattelagstiftningen där scenframträdanden som till exempel teaterföreställningar och konserter är momsbefriade för beställaren. För konstnärer är försäljningen däremot inte momsbefriad om konstnären säljer sina verk via ett eget företag.
I resonemangen om skattelättnaderna glöms dock de viktigaste, privata finansiärerna bort. Det vill säga publiken, läsarna och besökarna. Det är där man måste börja. Till exempel genom att återinföra den sexprocentiga biomomsen och göra det avdragsgillt att köpa in konst till kontor. Man bör också justera upp pristaket för den avdragsgilla summan vid representation och personalfester som innebär besök på teatrar och konserter.
Det är enkla åtgärder som kan ta de allra flesta kulturskapare ett steg närmare sin dröm: Att röra, beröra, uppröra eller underhålla en större publik.
Johanna Schreiber är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån