Vi har alla stått där på perrongen och längtat hem. Eller bort. Väskan är lite för tung. Luften är fuktig och kall och kryper in under jackan. Man tänker att man borde kissat och nu är det för sent. Att göra sig ett ärende till de av kemiskt av rengöringsmedel stinkande offentliga toaletterna är inget alternativ.

Man räknar ned. 17 minuter kvar. Sen 12. Och så 4. Det är då det händer. En ny avgångstid dyker upp. Hånfullt meddelar de lysande gröngula siffrorna under skärmtaket att tåget är 7 minuter försenat. 7 minuter som blir 27 som blir 53 och sen två timmar. Kanske dyker ett lok med alldeles för få vagnar upp när mörkret sedan länge bäddat in det sorgligt modernistiska resecentrumet i glas och betong i ett dimmigt täcke.

Eftersom avgångstiden flyttats fram i små ojämna snuttar, tillräckligt korta för att man eventuellt kunnat missa tåget om man lämnar perrongen, och tågbolaget behandlat all information om vad som inträffat som en statshemlighet, är man både hungrig, törstig och kall när (om) man till slut landar i tågsätet. Men det är vad det är. Att boka en tågbiljett är som att spela roulett. Den som har tur vinner och kommer fram i tid. Andra inte.

Det vill regeringen nu ändra på. Nyligen fattade den därför beslut om att ge Trafikverket i uppdrag att redovisa åtgärder för att “stärka järnvägsunderhållets genomförande och järnvägstrafikens robusthet, tillförlitlighet och punktlighet”.

“Det svenska järnvägsnätet måste förbättras. Det finns en stor underhållsskuld som har byggts upp under en lång tid och som kräver åtgärder”, sa infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD) när han presenterade uppdraget. Det var naturligtvis inget nytt.
Att den där underhållsskulden existerar och behöver åtgärdas har varit ett faktum sedan Carlson själv gick i kortbyxor.

Det är utmärkt att problemet aviseras. Lösningen som regeringen pekar på, det vill säga “en tätare samverkan mellan Trafikverket, transportföretag, transportköpare och underhållsföretag för att hitta effektiva och innovativa lösningar” är dock inte särskilt revolutionerande. Och frågan är om det egentligen behövs särskilt mycket innovation för att se till att underhållet av järnvägen fungerar och att parterna slutar skylla förseningar och stopp på varandra.  

Förhoppningsvis kommer Trafikverket att presentera något klokt när uppdraget redovisas i februari nästa år. Om denna administrativa klokskap kan omvandlas till verklighet vet vi först den dag hela landet inte längre är fullt av människor som står på en perronger i snålblåsten och önskar att de tagit bilen eller bokat en flygbiljett.

Malin Lernfelt är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån