"De senaste årens situation innebär att vi successivt avvecklar gruvnäringen i Sverige." Så uttryckte sig gruvjätten Bolidens vd Mikael Staffas på en konferens anordnad av tankesmedjan Timbro i november. 

Uttalandet är i sig anmärkningsvärt. Att tillståndsprocesserna och miljölagstiftningen lider av problem har om inte annat höstens cementkris illustrerat. Nu varnar även gruvbranschen för att deras näring är hotad.

Ändå talade Staffas bara om de befintliga gruvorna, och inte om svårigheten i att starta nya. Som Adam Danieli skrev i Timbros nätmagasin Smedjan i höstas (1/10) har inte en enda ny gruva öppnat i Sverige sedan miljöbalken trädde i kraft 1998. 

Som Mikael Staffas konstaterade vid konferensen är det inte ansvarsfullt. "Det betyder sämre möjligheter till klimatomställning, färre jobb och mindre exportintäkter vilket påverkar välfärden och att det teknikkluster som omgärdar vår bransch i Sverige tvingas till andra länder vilket förstärker effekterna ytterligare." När Sverige, med rika mineralfyndigheter, inte drar sin del av lasset behöver andra göra mer. 

Svemin, gruvnäringens branschorgan, har räknat ut att det totala mineralbehovet sexdubblas på grund av klimatomställningen. Siffrorna är ännu högre för enskilda metaller, exempelvis de som används i batteritillverkningen. Det behöver knappast sägas att koboltgruvorna i Kongo eller Kinas litiumgruvor har särskilt höga krav varken på arbetsmiljö eller ekologi. 

Precis som många andra politiska områden handlar inte gruvfrågorna om ensidiga intressen som står mot varandra – exempelvis ekonomi och miljö – utan om en mer komplex väv av ekonomiska, miljömässiga och klimatmässiga aspekter. Som Svemin konstaterar i en rapport är det tydligt att det som gruvorna genererar inte värderas tillräckligt högt, trots att välskötta gruvor är en förutsättning för ett hållbart samhälle. En kartläggning av Svenskt Näringsliv visar att miljötillstånden kostar samhället tiotals miljarder varje år.

Mycket finns att göra, och idéer för hur problemen ska lösas saknas inte. Svemins rapport lägger fram ett tjugotal reformförslag som skulle innebära att hållbarheten värderas mer som en helhet, och som skulle strama upp tillståndsprocessen. Bara att införa lagstyrda tidsgränser för domstolarnas hantering skulle säkert göra skillnad. Som Danieli visar i Smedjan finns exempel på prospektörer som arbetat i tio år med tillstånd utan att få gräva mer än ett par mindre provhål.

Men mest av allt behöver nog gruvbranschen, precis som våra övriga allt mer bortglömda basnäringar, politisk uppmärksamhet och stöd. Den informella styrningen och signalerna från politiken är kanske ännu viktigare än de formella aspekterna. 

Regeringen behöver prioritera basindustrins förutsättningar som en av Sveriges viktigaste politiska frågor. Annars kommer en successivt avvecklad gruvnäring att få sällskap både av andra branscher och av en försämrad välfärd.

Joakim Broman är fristående liberal skribent.