Få som måste klara av en tight deadline skulle hellre sätta sig mitt i ett socialt muller och buller i stället för i ett rum där tystnad kan åtnjutas. Ändå fortsätter chefer och HR-ansvariga – en yrkesgrupp som ska vara experter på hur humankapital bäst omsätts – att pracka på såväl näringslivet som offentligfinansierad verksamhet de öppna kontorslandskapen.

Tanken med de öppna kontorsytorna är att frånvaron av fysiska barriärer mellan olika medarbetare och avdelningar även slipar ner de sociala barriärerna och bidrar till kreativa idéutbyten som gagnar produktiviteten. Den som sitter ensam eller tillsammans med bara ett fåtal andra i ett tyst och stängt kontorsrum fastnar i sina egna perspektiv när de inte exponeras för andras, lyder tongångarna, lite hårdraget.

Men alltmer forskning från senare tid vederlägger dessa utgångspunkter. Frånvaron av distraktioner är i själva verket helt centralt för effektivt arbete. Blotta närvaron av en påslagen telefon har exempelvis visat sig försämra prestationen på intelligenstester signifikant. Och telefonen blir ju bara ett komplement till distraktionerna från den fysiska världen i det öppna kontorslandskapet.

Bristen på lugn och ro tar också ut sin rätt. Ny forskning från Gävle Högskola som häromdagen uppmärksammades i DN (16/4), visar att folk i snitt producerar 20 procent sämre i en “aktivitetsbaserad miljö” än på eget kontor. Omskrivet åstadkommer alltså åtta personer på egna rum lika mycket som tio personer i ett öppet kontorslandskap. Även för mindre företag kan alltså den öppna kontorsmiljön innebära ett miljonsvinn på årsbasis.
 

Annan forskning tyder på att produktivitetsförlusten är ännu större. Dessutom finns ett dokumenterat samband med stress och mental ohälsa. Teorin om de sociala arbetsplatserna med synergieffekter och innovationskraft från oväntade idéutbyten verkar alltså sakna grund. Det kan inte uteslutas att öppna kontorslandskap och aktivitetsbaserade arbetsplatser egentligen är ett sätt att rättfärdiga eller skyla över besparingsåtgärder. Fler medarbetare får förstås plats per kvadratmeter när väggar och rumsuppdelningar inte tar samma plats.

Befattningshavare i både näringslivet och offentlig sektor borde dock mot bakgrund av den nya kunskap som finns på området överväga om besparingarna är skenbara när hänsyn tas till minskad produktivitet och försämrad personalhälsa.

I en värld med konstant uppkoppling, oräkneliga sinnesintryck och där dopaminkickar oavbrutet bara är ett knapptryck iväg är fler distraktioner det sista vi behöver. Särskilt på platsen där det är tänkt att vi ska arbeta. Det är dags att begrava drömmen om de öppna kontorslandskapen.

Pontus Almquist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån