En fin och viktig del av Svenska kyrkans bröllopstradition är att brudparet går in tillsammans i kyrkan och vandrar sida vid sida fram till altaret. Så har det varit i hundratals år och symboliken är tydlig och mycket betydelsefull. De två har valt varandra som livspartners och visar för alla som samlas att äktenskapet ingås frivilligt och i samförstånd.

I takt med att svenskar i allt högre grad marinerats i amerikansk populärkultur har en annan sorts bröllopstradition blivit vanligt förekommande. Den handlar om den anglosaxiska brudöverlämningen där brudens far går fram genom kyrkan med bruden som sedan “ges bort” till brudgummen som väntar vid altaret. Symboliken är tydlig även här. Kvinnan är en ägodel som lämnas över från en familj till en annan. Något som i princip går tvärs emot allt Svenska kyrkan står för.

På senare tid har därför allt fler präster – med rätta – börjat protestera när blivande brudar önskar att bli överlämnade av sin far. På många håll har församlingar också upprättat regler så att paren vet vad som gäller. Med resultatet att kvinnor drar på sig offerkoftan och gråter ut i pressen för att de inte får ledas fram som ett får till slakt.

Inför kyrkomötet (Svenska kyrkans högsta beslutande organ) i höst har Socialdemokraterna skickat in en motion där man vill stoppa brudöverlämningar vid vigslar helt. I dagsläget finns det präster som trots allt tillåter brudöverlämning, men om ett förbud skrivs in i gudstjänstordningen för vigslar skulle frågan inte vara öppet för debatt eller tjafs och den svenska traditionen skulle vara vad som gäller överallt. Vilket vore önskvärt.

Argument om att “sådant här måste paret få bestämma själv” håller helt enkelt inte. För ja, självklart får människor ägna sig åt brudöverlämning bäst de vill. Men då bör de göra det någon annanstans än i Svenska kyrkan. Det står var och en fritt att i stället ingå äktenskap på en sommaräng, vid ett hyrt slott eller varför inte i den anglikanska kyrkan om man nu delar den tro och de värderingar som finns där.

Prästen Nina Konnebäck sammanfattar väl vad det här handlar om: “Vi präster måste kunna välsigna i Guds namn det vi tror är sant, fritt och fyllt av kärlek. Och det vi vill välsigna två människor som av fri vilja går in i kärleken. Då rimmar det väldigt illa med den mörka, patriarkala traditionen av att en flicka går från en man till en annan” (SVT 26/8).

Amen.

Malin Lernfelt är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån