Det har varit turbulenta dagar i brittisk politik. Premiärminister Boris Johnsons ställning har försvagats dag för dag. Till slut gick det inte. Han avgick motvilligt som ledare för det konservativa Torypartiet, men vill stanna kvar som premiärminister tills partiledarvalet är avgjort.
Även om det funnits kritik av den konservativa regeringens brist på ideologisk och ekonomisk stadga har det främst handlat om Johnsons personliga brister. Gång på gång har Boris Johnson slirat på sanningen. Allmänhetens ilska har främst riktats mot att under regeringens drakoniska nedstängningar under Covidpandemin var det fester och brott mot reglerna i premiärministerkontoret på Downing street.
Opinionsstödet har minskat. Torypartiet har förlorat flera fyllnadsval. Över 40 procent av Tories parlamentsledamöter röstade emot Boris Johnson i en intern förtroendeomröstning.
Han anses charmig men opålitlig. Smålögner och överdrifter förekom också när han tidigare arbetade som journalist. Det gjorde att många tvekade inför honom som partiledare, men ändå såg honom som en valvinnare som kunde genomföra Brexit. Så såg det också ut att bli. Tories fick en klar egen majoritet i valet 2019 och det blev ett avtal om EU-utträde.
Storbritannien har varit ledande i stödet för Ukraina efter den ryska invasionen. Men bristen på personlig integritet, oviljan att ta ansvar för misstag och tummandet på sanningen kom i fatt Boris Johnson. Bråk med EU om Nordirland, där Johnsonregeringen hotade att bryta ingångna avtal, minskade förtroendet i andra länder. De senaste dagarna ledde massavhopp från regeringen till att läget blev omöjligt.
Johnsson ville dock inte ge upp och hävdade att väljarna hade givit honom ett eget mandat i valet. Men Storbritannien väljer inte president, utan parlament, som i sin tur utser premiärminister (Formellt är det drottningen.)
Det är en fördel med parlamentariska system att regeringschefen kan avgå eller avsättas utan att det behöver bli nyval. Men i sitt försök att klamra sig fast vid makten agerade Johnson som vore han en folkvald president. Lyckligtvis värnade konservativa ledamöter parlamentarismen och behovet av ledare med moralisk kompass.
Vid andra tillfällen har premiärministern stannat tills partiet valt ny ledare. Det kan dock bli riskabelt med Boris Johnson, som kan ha svårt att sitta still i båten och avstå från nya utspel under övergångstiden.
Jämförelser görs med Donald Trump, som också inte kan erkänna misstag eller förluster. Men det påminner snarare om USA-presidenten Richard Nixon och Watergateskandalen. Nixon vann en klar seger 1972, men tvingades avgå två år senare på grund av lögner, avlyssning och inbrott mot politiska motståndare.
Tillräckligt många i Nixons parti Republikanerna agerade efter att avslöjandena blev kända. Det är en avgörande skillnad mot dagens USA, där huvuddelen av dagens Republikanska parti inte vill eller vågar ta avstånd från Trumps konspirationsteorier och ogrundade anklagelser om valfusk.
Brittiska konservativa parlamentsledamöter satte krav på integritet framför lojalitet med en ohederlig ledare och premiärminister. Demokratin i Storbritannien ter sig därför mer robust än i USA.
Richard Appelbom är tidigare ledarskribent i Vestmanlands Läns Tidning