Det var på Twitter som jag fick syn på Alisa Zjuravel’, 27, som kallar sig Alice för en internationell publik. "En ovanlig aktivist. Stolt ukrainare med nigerianska rötter" står det bland annat i hennes presentation. Hon lade ut egna intervjuer på engelska med ukrainare som har koppling till andra delar av världen.

Vi träffas i Lviv, dit Alisa flyttade från Charkiv i februari, en vecka före det ryska storanfallet. Hon arbetade tidigare som marknadsföringsspecialist men är sedan i våras utredare på den humanitära organisationen Acted. Hon kartlägger livsvillkoren för ukrainska flyktingar i utlandet för att informera politiska och andra beslutsfattare.

När bomberna föll över Kiev, Charkiv och Lviv växlade Alisa till att kommunicera uteslutande på ukrainska. Åtskilliga ryskspråkiga ukrainare, särskilt unga, har gjort så efter 24 februari. Det handlar om att understryka sin ukrainska tillhörighet mot bakgrund av Rysslands strävan efter att utplåna den. Det finns även de som har utvecklat en direkt motvilja mot angriparens språk.

Det är ett personligt ställningstagande men innebär sällan någon fanatism. I likhet med andra språkbytare har Alisa inget emot att jag talar ryska vid vårt samtal. Vi håller oss till var sitt språk som vi är trygga med. Alisa sticker in ett ryskt ord då och då, när hon tror att jag inte förstår.

Identitet – Tozjsamist’ på ukrainska – är också namnet på Alisas projekt som hon driver på fritiden. Inte heller det handlar om någon inkrökt ukrainsk nationalism. Syftet är tvärtom att visa den ukrainska mångfalden.

Det är delvis ett svar på rysk desinformation om ett påstått högerextremistiskt, intolerant Ukraina. Men Alisa understryker att hennes syfte inte är att driva några hårda teser, uttryckligen polemisera mot rysk propaganda eller ens ha fokus på (informations)kriget, även om de delarna förekommer. Det handlar främst om att visa, inte bara för folk i väst utan också för människor i Afrika och Asien, hur ukrainare kan se ut.

På sajten Tozjsamist’ har hon hittills publicerat tre intervjuer. Alan invandrade från Kazakstan som liten och jobbar nu som pressofficer i den ukrainska armén. Tolu är kläddesigner, född i Ukraina med nigerianska föräldrar. Jennifer är konstnär och fotomodell med en far från Nigeria. Intervjuerna kretsar mycket kring frågor om ukrainskhet och identitetssökande. Tolu drar en intressant parallell mellan ukrainsk antikolonial kamp och den som förts i Afrika och Indien.

Alisa avslöjar att en kommande intervju kommer att vara med en tjej som är krimtatar.

Vilken betydelse har då Alisas eget ursprung för att hon valt att börja bygga upp denna intervjusamling? Hon identifierar sig inte som afro-ukrainare, i motsats till många andra med hennes bakgrund, helt enkelt för att hon saknar minnen från sin far och inte har utvecklat några band till Nigeria och Afrika. Men hon ser sig som en del av den ukrainska mångfalden och lyfter fram sina nigerianska rötter i sin Twitter-bio.

Alisa har en radikal personlig hållning i fråga om en ukrainsk tillhörighet men är samtidigt mån om att ukrainskheten ska vara inkluderande. Det är en bra spegel av dagens Ukraina.

Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen