När hettan drar in över Europa söker sig många till naturen. Trädens skugga, fjällens vidder, en svalkande sjö. Jag själv söker mig ofta till skogen. För eftertanke, inspiration och återhämtning.
Men skogen håller på att försvinna. Lisa Röstlunds nya bok “Skogslandet” visar på det absurda i dagens skogsbruk och skogsindustrins makt. Kortsiktiga ekonomiska vinster har blivit mycket viktigare än långsiktig ekologisk hållbarhet. Vilket i förlängningen leder till sämre ekonomisk lönsamhet.
Det är skrämmande hur extremt stora resurser skogsindustrin lägger på att säkerställa att deras uppfattning om hur det svenska skogsbruket ska se ut dominerar, och helst ses som det enda tänkbara alternativet inom såväl politiken som hos den svenska befolkningen i stort.
De vill glömma att skogens viktigaste uppgift är att vara skog. Hem för miljontals arter, luftrenare och syremaskin. Om inte skogens livsavgörande ekosystem fungerar ordentligt, kan vår tid på jorden vara räknad. Därför måste den värnas på alla nivåer.
Den biologiska mångfalden är hotad. Forskare menar att vi är på väg in i en sjätte massutrotning, något som senast hände när dinosaurierna dog ut. I EU:s strategi för biologisk mångfald ska 30 procent av marken skyddas och förstörd natur återställas, så att mångfalden kan återhämta sig där det är möjligt. En art som försvinner är borta för alltid. Och globalt tar det ofta tusentals år, eller mer, innan evolutionen skapar nya arter.
Skogen är avgörande för att vi ska ha en chans att klara klimatet. Dess fantastiska förmåga att binda och lagra kol går tyvärr förlorad när skogen skövlas och marken bereds.
När träden blir pappersmassa, biobränslen eller andra kortlivade produkter skickas den lagrade koldioxiden upp i luften igen, utan att göra någon klimatnytta. Det här går att räkna på i vad som brukar kallas kolsänka. Alltså, hur mycket kol en viss areal binder och lagrar, och hur det kan bidra till att minska mängden koldioxid i atmosfären.
Det här är en viktig del av EU:s klimatpaket, som vi i parlamentet förhandlat det senaste året. I lagstiftningen med det krångliga namnet LULUCF finns mål för hur stor EU:s kolsänka ska vara. EU-kommissionen vill höja målen och införa bindande krav för varje medlemsland på hur stor kolsänkan ska vara år 2030. Sverige ska med sin stora potential bidra mest i EU.
Men skogsbruket måste förändras. Det måste bli mer lönsamt att bruka skogen utan att förbruka den. Skogsägare som förvaltar skogen på ett långsiktigt hållbart sätt utan kalhyggen och tung markberedning, måste kunna få möjlighet att tjäna ekonomiskt på det. I dagsläget koncentreras stora delar av pengarna hos den storskaliga skogsindustrin. Det är inte hållbart.
Ekologi och ekonomi är i förlängningen samma sak. Vi måste hushålla med planetens begränsade resurser och inse att Sverige otaliga träd ofta gör minst lika stor nytta när de inte huggs ned.
Pär Holmgren är ledamot (MP) i EU-parlamentet