Aleksej kom ut från sitt bostadshus i Charkiv 12:15. Han hade varit hemma på lunch och skulle gå tillbaka till jobbet på sportanläggningen Unifecht 300 meter bort. Men först skulle han hjälpa en granne att skotta undan lite snö. Det kan ha räddat hans liv.
12:22 träffade ett ryskt attackplan sportanläggningen med två bomber. Därefter vände planet, kom in en andra gång och släppte tre bomber till, som missade. Tiden är registrerad på övervakningskameror.
Aleksej går fram till mig där jag står och fotar byggnaden, och drar in mig på en spontan guidad tur i ruinen. Han jobbar med installation och underhåll av teknisk utrustning som används vid fäktning. Hans saker fanns i Unifecht. 5 mars var allt borta, sprängt.
Byggnaden saknade militär betydelse. Det var en helt och hållet civil anläggning. Samma sak är det med utbombade bostadshus i området Pavlove Pole intill: Bombnedslag, förödelse, civila offer. Allt långt från ukrainska försvarsanläggningar.
Runt staden finns dock betydande militära resurser på båda sidor. Charkivs närhet både till Ryssland och Donbass har gjort den strategiskt viktig. Med bara fem mil till gränsen har Rysslands armé inga större problem med logistiken här. Tidigare fanns även en föreställning i Moskva att det starkt ryskspråkiga Charkiv skulle välkomna de ryska soldaterna.
Så blev det inte. Rysslands angrepp svetsade samman Charkivborna mot angriparen. Köerna till hemvärnet var lika långa här som i Kiev.
Den 92:a mekaniserade brigaden som håller det norra frontavsnittet är något av det bästa Ukraina har. Allt det tillsammans med Charkivs storlek – 1,5 miljoner invånare före kriget – har gjort den omöjlig att erövra.
Men även om Ryssland inte förmår ta Charkiv, lyckas man binda ukrainska styrkor här samt terrorisera stadens invånare med kontinuerlig beskjutning. Det präglar stadsbilden. Folklivet är betydligt mer dämpat än i Kiev. Färre människor är ute, färre har återvänt från flykten. Lokala kollegor berättar att det man ser i┣dag ändå är en stor förbättring mot de helt folktomma gatorna för en månad sedan.
Tunnelbanan, som fungerat som jättelikt skyddsrum, har öppnat för trafik. Men en grupp människor är kvar med sina madrasser och tält. De har ingenstans att ta vägen eller är för rädda för att ta sig upp. Det senare gäller några äldre kvinnor jag pratar med. De har bott i tunnelbanan sedan 24 februari.
Det går att förstå dem. Den senaste veckan har beskjutningarna ökat, i staden och utanför i länet. Civila dör och skadas dagligen.
Att få slut på terroriseringen av Charkiv är inte lätt. Ryssland kommer alltid att ligga där det ligger. Dess makthavares planer att kuva Ukraina förblir intakta.
Bättre luftvärn är nödvändigt, men kommer inte att räcka. De som kan ämnet i Ukraina talar om behov av avskräckning, långdistansvapen i ukrainarnas händer som kan nå mål en bit in i Ryssland. Väst bör leverera sådana.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.