Året är 2017. Partiet som nyligen har bytt namn från Folkpartiet har haft landsmöte och en ny partiordförande är vald, hon heter Birgitta Ohlsson. Hon håller ett passionerat installationstal där hon talar om feminism, socialliberala reformer och vikten av att hålla gränsen mot högerextremismen. Så hade verkligheten kunnat se ut, men det gjorde den inte.

I Birgitta Ohlssons sommarprat så är livets skjutdörrar ett centralt tema. Tankar om vad som kunde ha varit om livet hade tagit en annan riktning. Det finns också många tankar om hur svensk politik hade kunnat vara något helt annat. Om historien bara tagit en annan riktning.

Men hennes gripande historia handlar inte bara vad som kunde ha varit annorlunda i svensk politik. Den handlar också om hur rått och orättvist livet kan vara. Om hur hemskt cancer är och hur man får nya perspektiv av att vara mycket, mycket sjuk.

Hade Birgitta Ohlssons idéer fått bättre genomslag så hade svensk politik förmodligen sett väldigt annorlunda ut. Ett Tidöavtal hade haft betydligt svårare att komma på plats och det är svårt att se hur de illiberala reformer regeringen nu går fram med hade kunnat bli verklighet.

Det blir allt svårare – även för de mest högerlutande liberaler – att försvara regeringssamarbetet med SD. 

Sverigedemokraternas retorik är numera rent av ny-nazistisk. Att prata om folkutbyte, som Jimmie Åkesson nyligen ägnat en debattartikel åt, är just det och inget annat. Hur mycket man än slingrar sig och försöker flytta målstolpen kommer man inte runt det faktum att begreppet folkutbyte har skapats på den yttersta högerkanten och bygger på idén om att människor tillhör olika raser och att det är önskvärt att dela upp dessa.

Denna vedervärdiga retorik i kombination med metoder hämtade direkt ur Putins Ryssland för att undergräva det demokratiska samtalet, såsom trollfabriker, visar vad vi alltid vetat; att detta inte är ett parti man kan ha att göra med om man gör några som helst anspråk på att vara anständig.

Anledningen till att många av oss ägnar så mycket tid åt frågan om vem som regerar med vem är inte att vi är fina i kanten eller fisförnäma. Det är på grund av de sakpolitiskt dåliga förslagen, som blir verklighet när man tar högerextremister i båten. Det är sakpolitik som är direkt skadlig för alla de utsatta grupper, som är en sann liberals kanske viktigaste uppgift att försvara.

Någon gång i framtiden – förhoppningsvis dröjer det länge – kommer starkt lysande stjärnor på den progressiva himlen som Birgitta Ohlsson inte längre finnas med oss. När de inte längre kan är det vår skyldighet att ta fighten för allt det som är rätt.

Många gillar att säga att regeringen sitter på Sverigedemokraternas mandat – det stämmer. Men den sitter också på Liberalernas mandat. Liberalerna kan när de vill välja att avsluta den här cirkusen. De kan när som helst sätta stopp för de illiberala förslag som trillar ut ur regeringskansliet.

För det spelar faktiskt ingen roll hur mycket bra skolpolitik Liberalerna får igenom om priset för den är våra grundläggande fri- och rättigheter. Det bästa hade såklart varit att de aldrig hade satt sig i regeringen. Det näst bästa är att lämna nu.

Jonathan Törnstrand är återkommande gästkrönikör på Eskilstuna-Kurirens ledarsida och ordförande för Luf Sörmland