Förre näringslivs-vd:n Leif Östling sågar i en debattartikel i DN välfärden på punkt efter punkt: Skatteutjämningssystemet. Organisationen. Och ledarskapet inom vården och skolan.
Gästkrönika
Bara friskolorna försvinner. Eller de privatdrivna vårdcentralerna. Är det äntligen dags att återförstatliga skolan? Kanske vore det bäst om regionerna gick upp i rök och alla storsjukhus blev statliga? Alla har sitt recept på hur den svenska skol- eller vårdkrisen ska lösas. Recepten handlar inte sällan om att flytta på ansvaret, att låta någon annan fatta de besvärliga besluten. Det kan i alla fall inte bli sämre, resonerar man.
Förre näringslivs-vd:n Leif Östling (han med ”vad fan får jag för pengarna”) är inget undantag. ”Låt regionerna ta över ansvaret för skola och äldreomsorg”, skriver han på DN Debatt (29/12). Östling sågar välfärden på punkt efter punkt: Skatteutjämningssystemet. Organisationen. Och ledarskapet inom vården och skolan som han anser är grunden till de dåliga resultaten. ”Pengar in i systemet har inget samband med den kvalitet som kommer ut”, skriver han.
I artikeln upprepas många av de fakta som tidigare synts på UNT:s ledarsida, särskilt vad gäller vården. Priset för hälso- och sjukvården har tredubblats på 20 år, till dagens 400 miljarder kronor, samtidigt som läkarna blivit dubbelt så många. Ändå blir vårdköerna längre, mycket beroende på att doktorn gör så mycket annat än att träffa patienter.
För en adekvat jämförelse får man ta hänsyn till priserna och befolkningsökningen. Och det stämmer att sjukvårdens andel av bnp mer än fördubblats på 50 år, från 5,5 procent 1970 till 11,3 procent 2021. Men man bör också beakta den stora vinsten med utvecklingen inom vården det senaste halvseklet – nästan tio års längre medellivslängd!
Betydligt värre är då det faktum hur pengarna används. Visst anställs det fler läkare, och även sjuksköterskor, men de har allt mindre tid för patienterna. En svensk sjukhusläkare träffar i snitt två per dag medan en primärvårdsläkare kommer upp i 13. Här sticker Sverige ut på ett mycket negativt sätt. Tillsammans med rapporterna om stressen inom vården blir den ofrånkomliga slutsatsen att läkarna och sjuksköterskorna har andra uppgifter som tar mycket tid och kraft.
Det anställs det fler läkare, och även sjuksköterskor, men de har allt mindre tid för patienterna.
Antalet anställda i landets 21 regioner ökade kraftigt mellan 2019 och 2023, delvis beroende på extra pandemitillskott från staten. Från 2022 till 2023 ökade antalet administratörer i samtliga regioner, enligt Dagens Samhälle (14/5 20024). Antalet anställda på regionkontoret i Uppsala ökade från 680 personer 2023 till 765 i fjol. Vilka är alla dessa administratörer?
Leif Östling har uppgiften att enbart renodlade ”handläggare” ökade med 15,5 procent 2019–2023. Det rör sig också om folk med titeln planerare eller strateger, eller med olika funktioner på HR-avdelningarna. Självklart kommer alla dessa yrkesmänniskor att producera mängder av dokument, undersökningar och nya strategier, alla med syftet att på olika sätt förbättra vården. På vägen dit kommer de också att sysselsätta läkarna och sjuksköterskorna.
En läkare på en vårdcentral med en av sina i genomsnitt 13 dagliga patienter.
Offentligt eller privat driven vård? Kommunalt, regionalt eller statligt huvudmannaskap? Den som söker ledning i hur andra har gjort, inom OECD eller som det brukar heta ”jämförbara länder”, blir snart yr i huvudet. Det finns goda exempel och skräckexempel på alla sorters vård. Sjukvårdssystem med olika bakgrund och traditioner är helt enkelt svåra att jämföra.
Men makten över tiden med patienterna är avgörande. Den ska ligga hos folkvalda politiker, oberoende av om det är kommun, region eller stat, men har på 2000-talet skänkts bort till yrkesgrupper som ingen vill, kan eller törs ifrågasätta. Leif Östling har helt rätt i att det kokar ned till en ledarskapsfråga. Vilket har upprepats många gånger här på ledarsidan: Det här är ingen naturlag. Säg inte bara att ni ska ”minska på administrationen”. Ta tillbaka makten över sjukvården.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har tidigare publicerats där