Drönarpiloten Fomá går igenom planet inför flygningen.
Den ryske soldaten på motorcykel vet inte att vi tittar på honom, även om han givetvis förstår förutsättningarna i det här kriget. Drönaren befinner sig fem kilometer bort på över tusen meters höjd.
”Strunta i honom” meddelas från staben. ”Plus” är pilotens korta svar som bekräftar att han uppfattat och verkställer. Den ensamme soldaten är inget att lägga tid på. Piloterna spanar vidare.
Jag är i östra Ukraina, på Toretsk-fronten, hos en grupp drönarpiloter i tolfte brigaden i ukrainska Nationalgardet, mer känt som Azov. Det är enheten som växte från bataljon till regemente 2014–2015, försvann in i fångenskap efter försvaret av Mariupol, återskapades och svällde till brigadstorlek. I dag är Azov en av Ukrainas toppbrigader och är högt eftertraktad för tjänstgöring.
Gruppen består av tre personer som bara får omnämnas med sina anropssignaler. De flyger spaningsdrönare som har räckvidd på flera mil och kommer in djupt bakom fiendens linjer. Uppgiften är att följa ryska trupprörelser, söka efter attackmål och leda in eld.
Fomá, 37, är gruppledare och den som kommunicerar med staben och sköter eldledningssystemet. Han är från Poltava och jobbade som polis innan han ryckte in 2019. Det är olika världar före och efter 2022, säger han. Drönarnas ankomst på bred front har i grunden förändrat förutsättningarna.
Floki, 29, hälsar på mig med Azovs särskilda hälsning där man inte tar i hand utan greppar varandra i underarmen. Hans uppgift är att styra planet vilket han gör med en datormus. Flokis hem är i staden Pivdenne söder om Odessa, där han jobbade som elektriker innan han ryckte in förra året.
Floki ändrar planets riktning efter anvisningar från Flash, 27, som sköter kameran. Han sveper och zoomar med hjälp av en joystick och har blicken klistrad mot datorskärmen. Flash är utbildad sjöman från Mykolajiv och är i försvaret sedan 2020. Till skillnad mot kamraterna döljer han inte ansiktet i bild. ”Han är redan röjd” förklarar de andra. Ryssarna har identifierat honom och lagt ut hans foto någonstans.
Zoomen och bilden är väldigt skarp och vi pratar lite om tekniken. Jag berättar om det jag läst om svenska försvarets drönarsatsning och Fomá har ett tekniskt medskick: ”Själva kameran är en sak. Men satsa främst på bra signal för bildöverföring. Det är det viktigaste.”
Nu händer det åter saker på skärmen. En personbil kör på en väg. Det kan vara en civilist lika gärna som en soldat. Bilen stannar, en person kliver ut. Och en till. ”Soldater” ropar piloterna i kör. I det här läget är det intressant vart de tar vägen. Går de till något som de har gömt – en artilleripjäs, ett stridsfordon, kanske en stridsvagn, eller en bunker med flera soldater? Riktig bingo är ett ammunitionsförråd. Då kan man kalla in HIMARS [reds anm: ett amerikanskt raketartillerisystem på hjul]. De missilerna är dyra men oerhört pricksäkra.
De ryska soldaterna går in i ett skogsparti dit sikten är stängd. ”Släpp dem” lyder ordern. Här finns ingenting att se.
Det amerikanska raketartilleri-systemet HIMARS är oerhört pricksäkert.
Inte här, men vad om vi lyfter blicken? Vari ligger nyckeln till krigssegern? Bättre långräckviddiga vapen, säger Fomá. Attackera längre bakom ryssarnas linjer. Bryt deras logistik. Se till att de får slut på resurser på kritiska platser.
Han viftar undan mitt påpekande att ryssarna saknar vissa förmågor. Det är övergående, menar han. Ryssarna är smarta, de lär sig. Och han tar ett enkelt exempel: ”Vi, den ukrainska allmänheten, skrattade åt deras skydd mot attackdrönare, åt stridsfordon som såg ut som sköldpaddor och allt möjligt lustigt. Men skyddet fungerar och det är vad som räknas.”
Ett intressant föremål dyker nu upp på skärmen. Flash zoomar in på ett skogsparti där något sticker upp. Är det en trädstam eller ett eldrör? Eller en attrapp. Det går inte att se. Floki flyger runt för att få en ny vinkel. Inget resultat.
Men så på tredje försöket: ”Artilleripjäs!” Staben är på linan och ser samma sak. Den måste slås ut. ”Det är för långt för artilleri. Jag skickar en FPV” meddelar rösten från staben. Det är ogörligt att spränga en artilleripjäs med en attackdrönare. Men en skicklig FPV-pilot kan perforera eldröret bortom räddning. Fomá gör en markering på eldledningskartan och efter spaning av ytterligare ett par platser är det dags att vända hem.
Flygningen är över. Landningen är mjuk. Nu är det kort vila inför nästa uppdrag. ”Världens bästa jobb” säger piloterna. De vill förstås inte vara här, men de menar detta. De tycker om det de gör.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen