Det är uppskattningsvis 500 personer på det stora torget i Balaklija. När skåpbilen med hjälpsändningen öppnar bakluckan blir stämningen upptrissad, emellanåt hätsk, när folk ska fram för att ta sitt paket.
Utdelningen sköts av de svenska volontärerna Tilde Addenbrooke, 30, och Stina Erlandsson, 23, från organisationen Operation Aid. De står inne i skåpbilen och räcker över lådor med matpaket och andra livsnödvändigheter.
Organisationen bildades i våras ur hjälparbetet med ukrainska flyktingar i Polen. Med tiden utvidgade man verksamheten till att leverera hjälpsändningar till och inne i Ukraina. Tilde är permanent baserad i landet. Stina reser in och ut
Bredvid står en lastbil med ukrainska volontärer, från hjälporganisationen "Vanliga människor" i Charkiv, och delar ut vatten.
Balaklija hade före ryska anfallet 27 000 invånare och ligger öster om Charkiv, i det område som nyligen befriats i en ukrainsk motoffensiv. Borgmästaren har flytt till Ryssland och misstänks för landsförräderi.
Under halvåret som den ryska ockupationsmakten kontrollerat Balaklija har den tillämpat hårt utegångsförbud. När det var som värst tvingades invånarna hålla sig inomhus mellan 14:00 och 06:00.
Utegångsförbud är i kraft även nu, från 17:00. Den ryska reträtten ska ha varit så hastig och kaotisk att en del soldater blivit kvar i trakterna, och de ukrainska myndigheterna tar inga risker. Efter mörkrets inbrott vill man ha full kontroll.
Så var det även efter att ryssarna lämnat Kievs län. Flera månader efteråt hittades ryska soldater som hållit sig gömda i skogar och byar.
I framför allt utkanterna av staden syns spår av striderna med en hel del förstörelse. De centrala delarna är relativt oskadda, men i samband med befrielsen skadades viktig infrastruktur. Staden har varit utan el och vatten i tre veckor. Internet fungerar inte, och telefonförbindelsen är skakig.
De allra flesta är helt beroende av den här typen av hjälpsändningar, och deras organisering är ett problem i sig. Något offentligt system för att leverera det som behövs, till de platser där det behövs, finns inte på övergripande nivå för befriade områden.
Organisationerna måste själva lista ut vad de ska köra ut och vart, ibland via halvimproviserade kontakter med lokala myndigheter. Någon känner någon som vet och kan berätta och visa, ordna tillståndspapper och allt annat som behövs.
Det är så man måste jobba, men det har sina luckor. Under tiden jag står vid hjälpsändningen går flera människor fram till mig för att förklara att leveranserna borde till den ena eller andra platsen som fallit mellan stolarna.
Detta är en brist som inte får underskattas och har en politisk laddning. Ett par personer meddelade spontant var de har sina lojaliteter och kallade de ryska ockupanterna ”svin” och liknande. Andra resonerade mer distanserat. ”Jag vill bara leva i fred och trygghet” är ett mycket vanligt budskap som jag också hörde i onsdags.
Det visar att den humanitära fronten är lika viktig som den militära för att vinna kriget.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.