Sett till hela landet är årets höjning av den kommunala skattesatsen den högsta på nio år. I genomsnitt blir skatten 32,37 procent, men det finns ett stort antal kommuner vars skattesatser ligger högre än så. Däribland Dorotea (35,15), Bräcke (35,09), Vindeln (34,95) och några andra kommuner som av någon magisk anledning ligger i Norrlands inland.
Beror denna höga skattesats på att kommunerna i fråga ägnat sig åt kommunalt slöseri och därmed kört sin ekonomi i botten? Alls icke. Den som inte har tillräckligt med resurser har inte haft möjlighet att anställa flera hundra kommunala kommunikatörer (Göteborg), eller ens ett dussin (Östersund), hitta en visuell identitet (Haparanda) eller bråka med om en gång- och cykelbro vars byggförsening kostar kommunen en miljon kronor om dagen (Stockholms stad).
Svaret stavas mera sannolikt: Stora avstånd. Få människor som ska försörja många pensionärer. Och ett kommunalt skatteutjämningssystem som inte jämnar ut förutsättningarna.
Till slut sinar kommuners möjligheter att skära ner på verksamhet, utan att misslyckas med dess lagstadgade uppdrag eller att riskera invånarnas liv och hälsa. Ett exempel på detta är Åsele kommuns nedskärningar av samhällsservicen i Fredrika, som DN rapporterade om tidigare i år (3/1). Ett i stora delar nedmonterat samhälle, i skuggan av en gigantisk vindkraftspark, där kommunen måste spara in på bygdens enda framtidsbransch äldreboenden.
Målet med det kommunala utjämningssystemet är att kommunalskatten ska spegla kommunens framgångar när det gäller effektivitet och servicenivåer, snarare än strukturella utmaningar som befolkningens ålder och geografiska förutsättningar.
I den bästa av världar skulle också kommunerna ha ett incitament att öka sina inkomster – genom att skapa ett gott företagsklimat och hjälpa människor i arbete – utan att kommuner vars invånare primärt utgörs av pensionärer straffas.
Men det är något som skaver med utjämningssystemet. Hur fungerar det egentligen? Utbetalningarna baseras på ett stort antal faktorer och en flora av olika sorters mätpunkter. Även den vars CSN-lån vittnar om ett stort antal högskolepoäng kan gå bet i sin strävan att försöka förstå dess effekter.
Det kan i alla fall konstateras att Malmö erhöll sex miljarder kronor och Göteborg tre miljarder under år 2023 i utjämningspengar. Pyttekommunen Dorotea fick 80 miljoner kronor. Samtidigt kan noteras att Dorotea har näst högst kommunalskatt i landet, medan Malmö och Göteborgs skatter ligger nära rikssnittet. Och medan Doroteas invånare får lite samhällsservice för sin peng har Malmö stad haft råd att bjuda influencers på semester och anställt en skateboard-samordnare.
Givet dessa följder kan man misstänka att det kommunala utjämningssystemet punkterar politikernas drivkrafter att ta ansvar för kommunens ekonomi. Malmö kan öka sin kommuns intäkter genom tillväxtfrämjande åtgärder för att få fler utrikes födda i arbete, men kompenseras när de låter bli. Inlandskommunerna har inte samma möjligheter att förbättra sin ekonomi så länge inte ett antal 80- och 90-åringar slänger sina rullatorer och börjar bidra mer till kommunkassan.
Vad blir sensmoralen av detta? Att de kommuner som nu toppar listorna på högsta kommunalskatter bör göra uppror. Sänk skatten, gå back. Förlusterna kommer snart att kompenseras i ett förvirrat system med hundratals faktorer och mätpunkter.
Karin Källström är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån