Ulf Kristersson (M) leder den första borgerliga regeringen på över åtta år. Tyvärr blir inte politiken, reformerna och budgetsatsningarna borgerliga utan mer lagda åt det socialdemokratiska hållet.
När budgeten presenterades var det mycket som saknades från valrörelsen och Tidöavtalet. Budgetens borgerliga och liberala delar lyser med sin frånvaro. Däremot är ökade statsbidrag och höjningen av nivån på a-kassan, som infördes under pandemin, med i budgeten och sänkt skatt för pensionärer. Det är med all önskvärd tydlighet som Sverigedemokraterna visar upp valvinsten i praktisk politik.
Det går inte att få med samtliga vallöften i den första budgeten. Det krävs tur, skicklighet och en enorm arbetskapacitet – men också förberedelser. Är man inte förberedd så är man oförberedd, då går det saktare i politikverkstaden. Först ska man komma överens, sedan ska det räknas igenom och sedan ska det produceras budget. Vid budgetförhandlingen får man ett starkare och tydligare genomslag för just sin politik om man är förberedd och har räknat i förväg.
I Tidö-avtalet kan vi läsa att: ”samarbetspartierna upprättar samordningskanslier på Statsrådsberedningen vilka utgör plattform för förhandling och beredning mellan partierna och gentemot Regeringskansliet.”
Det betyder i praktiken att regeringens alla förslag, utredningar, skrivelser, yttranden och propositioner kan blockeras av ett parti som inte ingår i regeringen. Att Sverigedemokraterna har inflytande över politiken, men inte behöver bära ansvar över den, sätter partiet i en gyllene sits jämfört med de tre partier som måste bära ansvaret för Sverigedemokraternas politik.
Det finns också ett demokratiskt problem med just detta. Alla fyra partier i Tidöavtalet måste vara överens om politiken, annars stoppar SD förslaget i samordningskansliet som huserar på Statsrådsberedningen.
Regeringen fattar beslut kollektivt. Tre partier röstar om förslagen vid regeringens sammanträde, men ett parti besitter därefter den unika makten att bifalla eller blockera utan att besluta. Ett parti som är medbestämmande för Sveriges ekonomi och utrikespolitik är inte ansvarigt inför konstitutionsutskottet eller riksdagens misstroendevotum.
Inte heller problematiken med det inre kabinettet (IK), partiledarkretsen som avgör de absolut knepigaste frågorna, kan granskas av KU.
Med tanke på vad SCB:s partisympatiundersökning visade nyligen så är inte väljarna nöjda med de löften som hade ställts ut och numera lyser med sin frånvaro. Noterbart är att SD:s väljare verkar vandra till Socialdemokraterna.
Om den här regeringskonstellationen ska hålla hela mandatperioden måste vallöftena börja levereras på från alla partier, men ingen kan få allt – och den som har fått mest tappar redan väljare till oppositionen.
Ulrica Schenström är vd för gröna, liberala tankesmedjan Fores och fristående krönikör