Tre städer med skilda förutsättningar i ett krigshärjat land

Odessa, Dnipro, Pokrovsk. Tre ukrainska städer där livet går vidare. Men när invånarna i Odessa gör sitt bästa för att mota undan tankarna på kriget, väntar de få invånare som finns kvar i Pokrovsk på de ryska styrkorna som befinner sig strax utanför staden.

Foto: Mats Edman

Gästkrönika2024-09-23 05:02
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I södra Ukraina pågår sommaren en bit in i oktober. Odessa tar till vara på soltimmarna. När Rysslands Svartahavsflotta har tryckts bort från staden har den levt upp. Stränderna är öppna, likaså Prymorskyj-boulevarden, promenadgatan ovanför hamnen som leder till den berömda Potemkin-trappan.

Utelivet är förstås inte vad det har varit. Utegångsförbudet träder in vid midnatt och sista beställningen tas i bästa fall vid elvatiden. Flyglarm betyder också serveringsstopp, eller ska betyda det enligt reglerna.

Men Odessa gör sitt bästa för att mota undan kriget. Fredagskvällen på den stora gågatan Derybasivska är glittrig. Det är folk på uteserveringarna, uppklädda människor, dånande musik.

Uniformerna är väldigt få trots att det är gott om militärer i stan. Förklaringarna till den civila klädkoden är en blandning av säkerhetstänkande och en vilja att upprätthålla Odessa som en plats där blicken och tanken kan befrias från kriget lite oftare än på andra håll i Ukraina. Det är en semester- och reträttort, en funktion som har blivit än viktigare för många under det fullskaliga kriget.

undefined
I Pokrovsk, där de militära sjukvårdarna slagit läger, möter Alex Voronov även en kattunge.

På lördagen kör jag till Dnipro. Det är en miljonstad där kriget och fredsillusionen möts. 

Dnipro har traditionellt varit Ukrainas industriella centrum och det märks. Pengarna syns. I stadsbilden finns allt det som finns i Odessa, minus hav.

Men även kriget är starkt närvarande här. Dnipro är ett logistikcentrum. En stor vårdapparat och närhet till fronten gör att många sårade soldater förs hit – och många dör här. Den militära sektionen på begravningsplatsen Krasnopilske är Ukrainas största.

De där timmarna av uppsluppenhet är också bara en liten del av tillvaron. När kvällen är över skyndar sig den festklädda kvinnan i högklackat hem till sin lägenhet på sjätte våningen utan vatten i kranen, eftersom den reservkraftdrivna pumpen inte kan få upp det så högt. Den unga mannen som satt på uteserveringen ska rycka in i armén nästa vecka. Och ingen kommer undan flyglarm och emellanåt ljudet av detonationer.

undefined
Den för stunden lediga gruppen med militära sjukvårdare i Pokrovsk passar på att grilla.

Sedan finns det frontnära platser som Pokrovsk. Det är en egendomlig syn som möter mig när jag kör in där på söndagen. Staden som före februari 2022 hade 60 000 invånare är så gott som oskadad men nästan helt tömt på sin befolkning.

De ryska styrkorna står nu bara en mil bort och Pokrovsk förbereder sig. Allmän evakuering är genomförd. Tre broar som leder in till staden är sprängda av ukrainarna. Utegångsförbud råder mellan 15.00 och 11.00 för att försvararna ska kunna hålla koll på rörelserna i stan.

Jag köper kaffe i en kiosk och pratar lite med ägaren. Hon håller öppet så gott hon kan, säger hon. Det blir tre timmar per dag nu. Jag övernattar i Pokrovsk med en grupp militära sjukvårdare där de väntar på larm för att evakuera sårade. 

Den för stunden lediga gruppen passar på att grilla. När vi satt oss ner hör vi tre höga smällar så att golvet vibrerar. Så låter glidbomber från flyg på uppskattningsvis 250 kilo när de landar någon kilometer bort. Under kvällen och natten detonerar några till, ett tiotal sammanlagt berättar sjukvårdarna senare. De sista hör jag inte utan somnar djupt med kriget som ljudmatta.


 Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen