Gästkrönika
I höstas satt jag och pratade med en ukrainsk officer på ett kafé i södra Ukraina. Den kusliga historien kom ur honom mest i förbigående. Han har varit yrkesmilitär sedan slutet av 1990-talet och tjänstgjort i kriget sedan 2014. På hösten det året var han med och tog emot ukrainska krigsfångar under en utväxling. När de sex soldaterna kom till den ukrainska vägspärren, till friheten, greppade två av dem vapen och tog sina liv.
Det visade sig att alla sex hade blivit kastrerade. Deras plågoandar ska ha använt eltejp som de dragit åt för att strypa blodflödet till testiklarna. En sadistiskt uttänkt metod som sparar killarnas liv, åtminstone där och då, så att de kan användas i fångutväxling. Men de skadas för livet på det värsta sätt som en ung man kan föreställa sig.
Soldaterna hade den gången varit i fångenskap hos påstådda separatister. Ryssland var officiellt inte part i kriget. Men om det är något som har ryska fingeravtryck så är det den här behandlingen av krigsfångar.
Jag minns det öde som drabbade officerarnas när jag läser en rapport från FN:s särskilda Ukrainakommission. Den handlar om Rysslands användning av tortyr mot ukrainare. Sammanställningen kom i höstas och är den tredje från kommissionen som berör ryska människorättsbrott under kriget. Tortyren har behandlats även i de tidigare rapporterna men denna gång borrar man djupare och kartlägger systematiken i övergreppen.
Rapportförfattarna konstaterar att de flesta ukrainare i rysk krigsfångenskap utsätts för sexuellt våld. Det är både soldater och civila som Ryssland väljer att betrakta som krigsfångar, dock utan att förse dem med de rättigheter som ska följa av denna fångstatus enligt krigets lagar.
Sexuellt våld kan vara allt från elstötar, sparkar och slag mot könsorganen till regelrätta våldtäkter. En ukrainare tvingades titta på en video där en ukrainsk krigsfånge kastreras som ett hot om att han kan komma att möta samma öde. Med ens blir det ännu lite mer begripligt varför ryssarna filmar de här förbrytelserna.
För detta är inte något som sker spontant i vredesmod. Sådant förekommer för all del, men i de allra flesta fall är tortyren uttänkt, metodisk och institutionaliserad. Ryssland använder sitt fängelsesystem för ändamålet, med alla dess ritualer och rollfördelning. Huvuddelen av tortyren utförs av specialenheter inom den ryska kriminalvården.
Förutom det sexuella våldet, som har en särskild plats i rysk fängelsekultur, ingår ”vanlig” misshandel, avsiktlig ohygien, nekande av vård och rent allmänt ett tillstånd där fången ständigt fruktar för sitt liv.
Omfattningen, graden av organisering och den totala straffriheten för tortyren, samt att den riktas mot civila, gör att kommissionen bedömer den som brott mot mänskligheten.
Därav en fråga: Hur kan någon i utlandet förvänta sig att Ukrainas ledning avstår från försöken att befria sina medborgare från detta mörker? För det är vad ett avtalat avträdande av ukrainskt territorium innebär, liksom att de som är ansvariga för dessa förbrytelser aldrig kommer att ställas till svars.
Det handlar inte om landområden, det handlar om människor, som Ukrainas president, Volodymyr Zelenskyj, outtröttligt upprepar utan att tillräckligt många lyssnar.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen