Inifrån staden kommer ropen på hjälp, men inringningen gör undsättning närmast omöjlig. Hittills har väst med EU och USA i spetsen inte satt hårt mot hårt i ett försök att rädda de hundratusentals ukrainare som sitter fast i staden. Försöken att forma humanitära korridorer har gått om inte när eldupphör återkommande brutits.
Den ukrainska storstaden Mariupol, en hamn mot Azovska sjön, har steg för steg förvandlats till ruiner. Av dess 400 000 invånare före kriget beräknas 200 000 vara fast i det som återstår. Det ryska anfallskriget har däremot inte lyckats kuva eller knäcka den ukrainska motståndsviljan.
Anfallet mot Mariupol beräknas redan ha kostat tusentals civila liv, detta i en stad där majoriteten av ukrainarna är ryskspråkiga. Regimen i Kreml har valt att smula sönder staden med berått mod, utan hänsyn till civilbefolkning eller vad som må följa efter kriget. Genom att radera ut Mariupol tänker den ryska ledningen länka ihop det nyligen ockuperade området norr om Krimhalvön med den ryska gränsen i Donetsk-Luhansk-området. Förödelsen förvärras dag för dag.
Det är en humanitär katastrof, med brist på mat, vatten, skydd och mediciner följt av ryska angrepp mot civila mål. Den ryska terrorbombningens mest framträdande exempel är attacken mot Mariupols teater, dit minst 500 civilpersoner hade sökt skydd. På marken utanför hade det skrivits ”BARN” med bokstäver som skulle vara synliga från luften. Allt detta för att byggnaden inte skulle bli måltavla. I stället bombades den sönder. Hur många som dog och hur många nu sitter fast – och sakta dör – i skyddsrummet under byggnaden är oklart. Men kriget gör att räddningsaktioner blir närmast omöjliga.
Putins anhang har hanterat staden Mariupol på samma sätt som syriska Idlib eller för den delen Groznyj i den ryska delrepubliken Tjetjenien. Med attacker medvetet riktade för att nå mesta möjliga död och största möjliga förstörelse. För att smula sönder motstånd, militärt såväl som civilt. Det ryska anfallskriget är inte ett erövringskrig, det syftar till att föröda.
Den ukrainska identiteten står i vägen för det storryska. Och ska suddas ut. Detta förstärks av rapporter om hur civila som hamnat under rysk ockupation har ”evakuerats” till Ryssland, ett förfarande som exempelvis Human Rights Watch stämplar som krigsbrott. Det här väcker garanterat minnen, inte minst hos många balter, av folkförflyttningstågen mot Sibirien efter andra världskriget. Detta är Kreml-receptet för att knäcka icke-ryska samhällen, då som nu.
De ansvariga för det ryska förödelsen av Mariupol bör möta sin framtid som krigsbrytare i en internationell domstol. Men det lär inte ske i närtid. Sannolikt kommer ingen förövare att kunna ställas till svars så länge regimen i Kreml sitter kvar.
Världens demokratiska stater måste nu se vad som står på spel. Om Mariupol skulle krossas väntar nästa ukrainska stad att malas ned, och så nästa. Kriget tar bara slut när Ryssland stoppas.
Putin-regimens drömmar om ett imperium som styr stora delar av östra Europa måste krossas. Ett viktigt steg i detta är att väst aktivt bistår med så mycket som möjligt – resurser, vapen och underrättelser – för att Ukraina ska kunna vinna kriget. EU-staters köp av rysk olja och gas måste fullt ut upphöra, inte flöda vid sidan av. En sådan bojkott kommer till ett högt pris för flera stater i Europa, Tyskland inte minst. Men för den som funderar över pris här och pris där, är bilderna av Mariupols förödelse svar nog.
Olof Jonmyren är politisk redaktör på Södermanlands Nyheter (c).