Kärnkraftsavfall ska kunna förvaras säkert i 100 000 år. Gränsen har tillkommit eftersom det är då radioaktiviteten nått nivåer som redan finns i naturen, till exempel vid uranfyndigheter. Som alla UNT-läsare vet, genom decenniers bevakning från redaktionen i Östhammar, är det tänkt att det svenska kärnavfallet ska förvaras i ett djupförvar i kommunen, inneslutet i kopparkapslar. Men kommer dessa att hålla?
Frågan är närmast filosofisk, eftersom det rör sig om en tidsrymd nästan dubbelt så lång som sedan homo sapiens började sprida sig över jorden, för 60 000-70 000 år sedan. Men svaret är förstås ändå vetenskapligt. Forskarna har gjort experiment som tar hänsyn till jordbävningar, istider och, framför allt, hur materialet påverkas av rost.
”Att tro att kopparen ska hålla i 100 000 år är en oerhört optimistisk slutsats”, säger professor emeritus Christofer Leygraf på KTH (UNT 5/1). I november publicerade hans forskargrupp en studie som visade på ett snabbare förlopp av kopparens rostnedbrytning. Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, kräver nu en rättsprövning av regeringsbeslutet för ett år sedan, som innebar ett ja till slutförvaret.
Svensk kärnbränslehantering, SKB, anser fortfarande att metoden med tre barriärer till det radioaktiva avfallet håller, medan MKG anser att varje barriär måste vara hållbar i sig. Men ingen kan förstås veta säkert och här kommer det filosofiska inslaget in i debatten. Vem vet ens vad som händer om 100 år, eller 10 år? Vad kan Putin tänkas hitta på 2023? Och så vidare fram till den art som kan tänkas befolka jorden år 48 726 eller 76 317. Efter kristi födelse alltså, om någon då minns honom.
Av de 250 000 ton använt kärnbränsle som producerats i världen sedan 1950-talet finns i stort sett ingenting i dag i säkert djupförvar. I år eller 2024 kan Finland ta sitt förvar i bruk. De allra flesta länder ligger dock långt efter Sverige i planeringen. Det svåraste är att välja en plats för förvaret. Aldrig i livet, sade exempelvis styret i Nevada 2002 när USA:s regering föreslog Yucca mountains som platsen för 104 reaktorers avfall. Frågan är fortfarande olöst.
Geologiska undersökningar pågår i Kina, Ryssland, Frankrike, Storbritannien, Japan och andra kärnkraftsländer. Förutsättningarna är mycket olika i jämförelse med det svenska och finska urberget. Närhet till aktiva vulkaner eller kontinentalsocklar gör att det finns annat än rost att tänka på de kommande hundra seklerna.
Trots mångmiljardkostnaderna för djupförvaren är det inget alternativ att lägga avfallet i containrar och ”vänta på en lösning”. En stor del av avfallet förvaras i dag i torra containrar, efter att först ha varit i vattenbassänger. Den torra förvaringen har en livslängd på minst 50 år, enligt till exempel Kanadas myndighet NWMO. Den kan förlängas, men själva hanteringen är mycket dyr och därför ingen långsiktig lösning.
Investeringar i ny kärnkraft ökar igen i världen och kanske snart även i Sverige, efter en dipp i spåren av tsunamiolyckan i Japan 2011. Fjolårets svenska valdebatt var starkt polariserad. Angående avfallet varierar ståndpunkterna i princip från ofarligt till mycket farligt i många tusen år.
Man kan konstatera två saker. Dels att kärnavfall inte är i närheten av att vara det största hotet mot mänskligheten. Men dels också att avfallet är ett problem som måste lösas och att Sverige (och Finland) fortfarande är internationella föredömen som kommit en bra bit på väg. Om detta sedan är tillräckligt säkert, det kommer inga undersökningar eller miljöprövningar någonsin att ge ett slutgiltigt svar på.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där.