Sommaren 2008 kom Försvarsberedningen med sin rapport Försvar i användning som rekommenderade ett ”modernt, flexibelt och kostnadseffektivt insatsförsvar”. Året därpå fattade riksdagen beslut om insatsförsvaret. Perioden kommer att gå till historien som den försvarspolitiskt minst ambitiösa och mest avspända. Och kanske den mest naiva.

Det var ju så att Putin redan hade inlett sina stormaktsambitioner, med kriget i Georgien året innan. Avvikande uppfattningar hade också Allan Widman (FP), som ansåg att den enda vägen framåt var att behålla förmågan att försvara det egna territoriet samtidigt som man gjorde de baltiska länderna sällskap in i Nato. Gunilla Wahlén (V) ansåg tvärtemot att insatserna var för väl tilltagna och alla borde ske i FN:s regi (inte exempelvis genom EU).

Femton år senare är läget diametralt annorlunda, med Rysslands anfallskrig i Ukraina och Sverige på väg att ansluta sig till Nato (långsamt men ändå). Försvarsberedningen är i gång och ska lämna sin slutrapport i april 2024. Nyligen kom en delrapport där man föreslår att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ska döpas om. ”Det skulle vara en signal om behovet av en kulturförändring” säger beredningens ordförande Hans Wallmark (M) till SvD (19/12).

Han säger förvisso också att ”vi måste börja planera för höjd beredskap och ytterst kriget och den väpnade striden”. Kraftsamling är titeln på den nya rapporten och den kommer att innehålla en total upprustning och ökad beredskap på alla nivåer, inte minst civilförsvaret som beskrivs som ”dött, begravet och förmultnat” av en källa till SvD. ”Tydligare lednings- och lydnadsförhållanden i det civila försvaret” heter det i rapporten. Lydnad? I Sverige?

Kanske har Wallmark rätt om MSB, att myndigheten signalerar allt som kan förknippas med fredstid? Visst har man försökt att ställa om, som med broschyren Om krisen eller kriget kommer 2018. ”Vi har det i oss”, testar MSB på sin webbplats, ”viljan att stå upp för Sveriges fred, frihet och demokrati”.

Men vad betyder det att vilja försvara landet? Att försvarsviljan är god i Sverige är en gammal sanning som upprepats. I FOI:s senaste mätning i våras svarar 90 procent att de ”absolut” eller ”troligen” skulle ta till vapen vid en attack mot landet, tio procentenheter upp från 2018. Det är till intet förpliktigande. Sanningen är att ingen vet exakt hur hen reagerar vid en landstigning på Gotland eller en flygattack mot Stockholm, det blir för abstrakt att tänka sig.

Att byta namn och inriktning på MSB är nog en nödvändig start för ett civilt försvar värt namnet.

Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där