Ingen vet riktigt hur många det är, någon officiell statistik förs inte. Mycket tyder dock på att barnen med omfattande problematisk frånvaro från skolan ökat.

När föräldranätverket Rätten till utbildning tog fram statistik visade den på en fördubbling av antalet så kallade hemmasittare på fyra år (TV4 1/5). Nätverket menar att det handlar om en pandemieffekt som hänger kvar. Barn som halkade efter då, inte lyckats komma ikapp och blivit siffror i den olycksbådande statistiken.

Bland barnen som missar sin skolgång för att de helt enkelt inte klarar av att gå dit, är det många som har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Till exempel autism eller ADHD. Tillstånd som kan innebära utmaningar med att klara av livet, även utan en kraschad skolgång och ofullständiga betyg.

 

Att erbjuda undervisning på distans för den elevgruppen kan förhindra att de halkar efter mer än nödvändigt. Redan nu ska det vara möjligt att erbjuda distansundervisning som särskilt stöd för elever med stor frånvaro, men det kräver att skolhuvudmannen som vill bedriva undervisningen söker tillstånd hos Skolinspektionen. Hittills har alla ansökningar nekats.

I en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet (3/7) argumenterar företrädare för SKR, Friskolornas riksförbund och Idéburna skolors riksförbund att det nuvarande regelverket är orimligt. För att stödet ska kunna sättas in så snabbt som möjligt, menar de att det rimliga är att elevens egen skola ska kunna sätta in distansundervisning utan att först ansöka om tillstånd.

Att stöd sätts in snabbt är viktigt, att ta sig tillbaka blir svårare ju mer eleven missar. Känslan av att sacka efter blir ännu en klump i magen, för den som redan innan vantrivdes i skolmiljön. Att inte utnyttja teknikens möjligheter för att förhindra det vore idiotiskt.

 

Distansundervisning behövs, men får inte bli en långtidslösning. Undervisningen blir sämre på distans, och alla barn behöver socialt samspel med jämnåriga.

Många av eleverna det rör behöver förmodligen undervisning på specialskolor för barn med npf, eller i mindre undervisningsgrupper för att klara skolan. Andra skulle klara sig i ett vanligt klassrum, om det var anpassat efter deras behov. Inte med hjälp av duttande specialanpassningar för individen – det som behövs är snarare en lugn klassrumsmiljö, tydlig struktur och tydligt ledarskap från läraren. Det vill säga en bra skolmiljö som gynnar alla barn, inte bara de med npf. På så sätt sätter det ökade antalet hemmasittare en klocka som varnar för grundläggande problem i svensk skola.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån