Priserna på energi, på mat och på andra varor kommer 2023 sannolikt att sluta öka så snabbt. En del priser kan i stället komma att sjunka. I tjänstesektorn, där prishöjningarna 2022 blev mer måttliga, kan prisutvecklingen också dämpas.
Men det betyder inte att allt rättar till sig på egen hand, så att riksbankerna i Sverige och andra länder nu borde ha avstått från att ytterligare strama åt penningpolitiken. En annan sida av saken är fortfarande oroande. De prishöjningar som inte har med energimarknader eller ryskt angreppskrig att göra har under hösten utgjort en ökande andel av konsumentprisernas lyft uppåt.
Detta gäller inte bara Sverige. Det är på fler håll som tecken synts på att inflation är på väg att bli bredare och mer varaktig än endast tillfälliga effekter av krig och störningar på de fossila energimarknaderna.
Detta är ett starkt skäl för att den svenska riksbanken, som flera andra, nu går in för att bromsa ekonomin med både en höjd styrränta och minskning av de tjocka buntar av obligationer riksbankerna samlat på sig under pandemin och senare. Även det senare trycker upp ränteläget en bit.
Alternativet är betydligt värre: Att en bred löne- och prisinflation kan få fäste, och lägga sig, om inte på tioprocentsnivån, så i alla fall långt över den nivå strax över noll som vi under många år haft stor nytta av. Att den nye riksbankschefen Erik Thedéen med så stort eftertryck underströk att en inflation som biter sig fast är ett mycket större ont än en tids räntehöjning var helt rätt.
Arbetsmarknadsparterna i det utlandskonkurrerande näringslivet är av allt att döma inte bara införstådda med riksbankens penningpolitiska skärpning. De förlitar sig på riksbankens handlingskraft för att kunna komma tillbaka till en låginflationsmiljö med återupptagna reallönehöjningar.
Detta innebär att de inte söker en kortsiktig och fåfäng kompensation för det gånga årets fall i reallönerna. I stället ser de till det som på något längre sikt blir bättre för arbetsmarknad, näringsliv – och konsumenter.
Åtstramningen av den tidigare länge så expansiva penningpolitiken är, bör man minnas, inte så drastisk. Den sker på en stark arbetsmarknad, med en sysselsättningsgrad på toppnivå i Sverige, och lägre arbetslöshet än på mycket länge i såväl USA som stora delar av euroområdet. Överhettningstendenserna i en rad länder är sådana att en riskabel inflationsspiral lätt skulle få snurr ifall inte räntevapnet användes för att kyla ned ekonomin en del.
En del av de mer högljudda varningarna för att riksbankerna kan vålla svår lågkonjunktur kan komma ur en oro för att mycket stora fortsatta räntehöjningar väntar. Men det är inte detta som nu beslutats. Riksbankens höjning av styrräntan, från 2,5 till 3,0 procent, innebär inte någon märklig nivå. Prognosen från banken ett par år framåt är ytterligare någon höjning men inte hårdare än en utplaning vid en nivå mellan 3,0 och 3,5 procent.
Osäkerhet finns förstås. Räcker det som görs för att få stopp på en inflationsspiral? Och vad händer internationellt? Det kan ändra bilden åt ena eller andra hållet. Men räntehöjningen förra veckan motiverar inte någon stor uppståndelse.
Åke Wredén är tidigare medarbetare på ledaredaktionen.