Trygg. Katten Kupi hittade sitt nya hem i Tilde Addenbrookes knä.
Granatnedslaget hundra meter bort störde inte kattungens sömn. Hon hade hittat sitt nya, trygga hem så fort hon kommit in i minibussen.
Det var 26 september förra året. Staden Kupjansk, längst österut i Charkivs län, hade nyligen blivit befriad och de civila volontärerna som jag följde var där för att dela ut förnödenheter.
När vi plötsligt fick bråttom iväg sov kattungen i svenska Tilde Addenbrookes knä och fortsatte med det en god stund, så länge att Tilde började undra om något var fel. Grundfelet var förstås att det var krig och katten var övergiven eller i vart så pass vanskött att hon definitivt behövde en ny ägare. Men det var inte mer än så. Hon var inte sjuk, bara trött och i akut behov av värme och kärlek.
Tilde, sittande i bilen iklädd hjälm och skottsäker väst med en liten katt i knät är en typisk ukrainsk krigsillustration. När jag tog fotot kände jag att jag redan hade sett det någonstans.
Det hade jag. Det finns gott om bilder på ukrainska krigskatter. Katter som hittas, räddas, tas med i flykten. Eller katter som ett led i det psykologiska försvaret – en soldat med en katt, kontrasten av det hårda mot det mjuka, en påminnelse om vad det hårda finns till för. Eller katten som ett verktyg för att nå en bredare målgrupp. Mest känd är katten Stepan från Charkiv med 1,3 miljoner följare på Instagram.
Den bittra sanningen är dock att många katter råkar riktigt illa ut i krig. En vän påpekar att hundar har högre status än katter. Och det stämmer nog. I fredstid har folk lättare att släppa ut en katt som de inte vill ha än att göra detsamma mot en hund. Det går igen i krig. Mängder av ukrainska katter överges och går under. Kringdrivande ägarlösa hundar är ett krigsbegrepp. Knappast katter.
Tilde döpte katten till Kupi efter staden där hon hittades. Efter sex månaders pappersarbete närmar hon sig nu ett nytt hem i Sverige, hos Tildes mamma i Östergötland.
I den logistikkedjan fick jag vara en länk. Häromveckan körde jag Kupi från Lviv till Kiev och senare vidare till Charkiv och överlämning för fortsatt transport till Donbas där hämtning till Sverige sker. Geografiskt är det förstås bakvänt men sådana är krigets lagar.
Och det var sannerligen ett äventyr. Kupi tycker inte om att åka bil, inte sitta i transportbur, inte sova ensam. Så bilkörandet innehöll mycket ”mjau”, de sömnlösa nätterna likaså. Men det var även rätt underhållande, som vid passering av vägspärrar efter utegångsförbudet.
”Nå, säg”, uppmanar soldaten. Han syftar på lösenord som brukar vara första alternativet nattetid. ”Mjau”, meddelas från passagerarsätet innan jag hinner ta fram presskortet.
Kattvaktandet i Kiev sammanföll även med jobb för mig. Så det var bara att ta med henne på möten vilket betydde mjau under samtal och intervjuer. Vid ett tillfälle räddade Kupi mig från böter efter en felaktig u-sväng:
”Jag har en katt som jamar och stör mig.” ”Ja, ni har mycket här”, sa polisen och släppte mig med en varning.
Till slut blev jag så fäst vid Kupi och det var lite sorgligt att skiljas från henne. Är det inte som man säger? Band som knyts under extrema förhållanden blir starka.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen