Jämställdhetsmyndigheten är en av Sveriges yngsta myndigheter och höll också på att bli den mest kortlivade. Den startades i januari 2018, men fick besked senare samma år om att den skulle avvecklas under 2019, efter att en budget framförd av Moderaterna vann i riksdagen. Tack vare januariöverenskommelsen räddades den dock kvar.
I veckan kom ett livstecken från myndigheten i form av en debattartikel i Dagens Nyheter om en ny rapport myndigheten tagit fram.
Den var kanske inte så uppseendeväckande, förutom att vissa medier drog orimligt stora växlar på det faktum att unga män generellt är en grupp som säger sig vara rätt ointresserad av samhällsfrågor, som jämställdhetsfrågor. Förutom just detta utspel kan man dock fråga sig vad en myndighet för jämställdhet egentligen har för funktion och vad den tillför.
När myndigheten under en period var nedläggningshotad drog vänstern givetvis mycket stora växlar på det, och försökte likställa det med att högern hatar jämställdhetsfrågor. Men vad ytterligare en statlig myndighet egentligen tillför ges det inget bra svar på. Dess huvudsakliga roll ska vara att samordna jämställdhetsarbetet, ge information och kunskap till andra statliga institutioner samt att dela ut statliga bidrag till föreningar och stiftelser och deras projekt.
Huruvida jämställdhetsarbetet i Sverige är beroende av att det finns en myndighet som samordnar är högst tveksamt. Så även att det skulle behövas 60 anställda för att ”informera” andra myndigheter om hur man jobbar med jämställdhet.
Det finns några frågor som jämställhetsmyndigheten har arbetat med och som onekligen är mycket viktiga. En av dem är våld och diskriminering med hedersmotiv. Att unga män och kvinnor i Sverige i dag kontrolleras och hotas av sina anhöriga med motivering i familjens heder är dock en fråga som troligen bäst hanteras av mer resurser till rättsväsende och socialtjänsten. Att de har förutsättningar för att klara av sitt arbete känns prioriterat framför utredningar och samordningar.
I övrigt har myndigheten en tämligen skral lista på faktiska projekt man varit inblandad i. Några exempel är ett projekt där kvinnliga tränare inom idrott som ska coachas av en äldre kvinna från näringslivet, samt inte mindre än två projekt för att föreningar ska arbeta med frågor om ”kvinnor och fred” i exempelvis teaterföreställningar.
Jämställdhet är en komplex samhällsfråga, och det är inte alltid man får intrycket av att alla aktörer är överens om vad vi menar när vi pratar om jämställdhet. Är det när alla delar av samhället uppnått en 50/50-fördelning? Eller när ingen kvinna ska bli utsatt för brott som motiveras av hennes kön?
Det absolut mest akuta i sammanhanget måste ändå vara att garantera alla svenska medborgare frihet och skydd från förtryck och våld, oavsett kön. Det är högst tveksamt om skattepengar till samordnande myndigheter är det mest effektiva sättet att uppnå det på.
Hanna Marie Björklund är fristående liberal skribent.