Hela 2020 har blivit något helt annat än vad jag först trodde. När klockorna slog tolv under nyårsnatten kändes det som att vi var i början på något nytt och spännande. Ett nytt årtionde öppnade upp sig och förhoppningarna var stora inför den annalkande våren. När de första knopparna brast följde emellertid inte den glädje som jag annars förknippar med ljusets återkomst. I stället för att ta oss ut gick vi unisont in och låste våra dörrar för att undvika den osynliga fiende vi nu känner till alltför väl.
Under terminerna studerar jag vanligtvis i Uppsala och studietiden som annars brukar förknippas med sociala nöjen har under våren blivit utbytt mot en vardag i isolering. Lektionerna har skett framför en skärm och rädslan för att smittas har varit stor. Initialt var vi nog många som kände en oro inför vad viruset skulle innebära för oss personligen, men också för samhället i stort.
Under våren hade vi fler frågor än svar om sjukdomen. Nu i slutet av sommaren har den svenska coronastatistiken sjunkit till så låga nivåer att många har börjat se ljuset i slutet av tunneln. Det har gått åt rätt håll – hittills. Vi tillåts äntligen åka runt i hela Sverige och träffa familj, om än på distans och utan den sedvanliga beröringen som annars är en fundamental del av mänsklig kontakt.
Vi som inte är i riskgrupp har onekligen klivit in i ett nytt normaltillstånd utan slutdatum. Vi har återfått privilegiet att leva – och inte endast överleva. Det har dock kommit med ett pris som någon annan än de unga och friska fått bekosta.
Augusti ser jag som en månad i limbo. Antingen förlängs värmen, ljuset och växtligheten långt in i september. Å andra sidan kan månaden bli en förkortning av den ljuva sommaren. Likt ett skarpt yxskaft kan nordanviden skära över vårt avlånga land och ta de brustna knopparna med sig in i nästa årstid.
Augusti blir allt som allt förändringens månad, inte minst när de sommartrötta skolbarnen ska pallra sig upp till skolan om någon vecka eller två. Vardagen återvänder och testas efter en lång tid av distansering.
I år är jag mer än spänd på vad augusti kommer mynna ut i. Coronans eviga närvaro har etsat sig fast i förhoppningarna och att önska sig en vanlig höst är att vara optimistisk. Den som lever får se; än så länge hör jag gräshopporna sjunga in de sista, ljumna sommarkvällarna.
Linnea Hylén är fristående skribent.