I samband med pandemin har begreppet vårdskulden etablerats. Insatser som har skjutits upp för att covid-19 satte ordinarie sjukvårdsplanering ut spel. Sådant får direkta konsekvenser för många människor. Så är det med alla prioriteringar. Ofta är det något som man tvingas välja bort – av brist på resurser som personal och pengar. 

Därför är det rimligt att vi börjar tala mer om den svenska vägskulden. Infrastrukturpolitiken har länge varit underfinansierad sett till de faktiska behoven. När Trafikverket presenterade sin nationella plan för 2022-2032 underströk myndigheten detta för regering och riksdag. Eller som den avgående generaldirektören Lena Erixon nyligen formulerade det i Svenska Dagbladet: ”med den här nivån på vägunderhållet fortsätter [vi] att tappa funktion på vägnätet. Det gäller både det låg- och högtrafikerade vägnätet.”

Det kan säkert vara frestande att tro att vägar inte kommer att spela en lika central roll som förr för utvecklingen framöver. Folk ”ska” ju åka mindre med egen bil och mer med andra färdmedel. Men det är enbart med ett snävt större stad-perspektiv som utgångspunkt. 

Sverige är ett allt annat än tättbebyggt land. Avstånden ingår i utvecklingen. Även om kollektivtrafiken skulle bli alltmer populär i större städer och storstadsregioner. När fossilbaserade drivmedel förpassas till dåtid kommer den individuella smidigheten med ett vägburet privatfordon att finnas kvar. Vi får smartare, mer hållbara bilar än i dag som drivs på bättre sätt. Det kräver vägar. 

Men det handlar inte bara om detta.

Våra vägar är nycklarna till ett fungerande transportnätverk i hela landet. Godstågen når inte fram överallt, inte lastfartyg, flygfrakt eller cykelbud heller. Utan funktionella transporter längs med och bortom motorvägarna blir landets utvecklingskraft svagare. Det hållbara samhället inkluderar behovet av välunderhållna vägar, stora som små. Även om vi också utvecklar nya transportleder för det korta luftburna som exempelvis drönarleveranser. Stora framtida nyinvesteringar i exempelvis järnvägar kan behöva finansieras vid sidan av ordinarie infrastrukturplanering.

Lyssna till de varningar som Transportföretagen lyfter fram. I slutänden är det mindre samhällen och landsbygd med långa avstånd som drabbas hårdast. För att få "farbara vägar i hela landet" till 2030 räknar Transportföretagen med att det krävs fyra miljarder extra varje år till vägunderhållet. Detta behöver och bör vara en fråga i valet 2022. Trafikverket ska inte fokusera på att minimera följderna av gradvisa försämringar och förslitningar. Sverige behöver rusta vägar, inte blunda för hålen. 

En växande vägskuld står samhället dyrt.

Olof Jonmyren är politisk redaktör på Södermanlands Nyheter (c).