Spaningsgruppen på udden har upptäckts av fienden. En eldstrid bryter ut. Gruppen måste dra sig tillbaka över vattnet. Två stridsbåtar dyker upp. Den ena ger enbart eldunderstöd med sin tunga kulspruta, medan den andra plockar upp soldaterna samtidigt som den bekämpar fienden. Båda kör snabbt i väg. Allt är över på ett par minuter.
Jag är på Berga örlogsbas för en demonstration av Stridsbåt 90. Vi är ett tjugotal journalister som trängs på bryggan tillsammans med ledningen för Stockholms amfibieregemente (Amf 1), diverse pressansvariga samt statsministern, försvarsministern och finansministern. De tre har precis presenterat Sveriges militära stödpaket till Ukraina som är det femtonde och det hittills största.
I stödet finns tio Stridsbåt 90H. Enligt försvarsminister Pål Jonson (M) ska båtarna bli en del av utvecklingen av Ukrainas marininfanteri. Talespersonen för Ukrainas flotta bekräftar till mig att de väntar på stridsbåtarna.
Båtarna är praktfulla vapen som också gör sig bra i en uppvisning av det här slaget. Men det är andra delar av Sveriges senaste stödpaket som på kort sikt är viktigast. Det är luftvärnssystem, pansarvärnsrobotar och framför allt artilleriammunition som utgör basen i detta krig och som Ukraina nu har akut brist på.
Med de sju miljarder kronorna i det nyligen aviserade stödpaketet är Sverige uppe på totalt 30 miljarder kronor i militärt stöd till Ukraina. Det är respektingivande. Men om man ska resonera i termer av vad som är nödvändigt blir bilden en annan. Stödet utifrån gör att Ukrainas försvar kan hålla näsan över vattenytan – men inte så mycket mer. Problemen är uppenbara.
Rysslands fullskaliga erövringskrig mot Ukraina går nu in på sitt tredje år. Det blir inte det sista. Allt talar för att Ukraina måste genomlida ett fjärde krigsår och vem vet hur många därutöver.
Det korta, snabba kriget som den ryska regimen hoppades på var en illusion. Men även den ukrainska krigssegern, som såg ut att vara inom räckhåll för ett år sedan, är avlägsen. För medan Ryssland har satt sin ekonomi på krigsfot och investerar tungt i ett långt krig, har Ukrainas västallierade inte gjort motsvarande.
Vi har varit för långsamma och för tvekande i våra vapenleveranser, vi har lagt orimliga begränsningar på hur vapnen får användas och vi har inte mobiliserat våra samlade resurser i närheten av det sätt på vilket Ryssland har gjort.
Det som brister är just vilja. Ukrainas allierade har en samlad ekonomi som är 25 gånger större än Rysslands. Även om man omdefinierar det till Rysslands fördel, genom att titta på köpkraft och minska antalet länder på Ukrainas sida, kvarstår extrem obalans. Men medan västländerna lägger en halv procent av sin BNP på Ukrainastödet avsätter Ryssland halva sin statsbudget på kriget, vilket motsvarar bortåt tio procent av landets BNP.
Även här kan man försöka tippa siffrorna till Ukrainas fördel. Västvapnen och västammunitionen är i regel bättre än de som Ryssland förfogar över. Men i ett utdraget krig har mängden betydelse. Ukrainas avsaknad av artillerigranater har nu direkta följder på slagfältet.
Moskvas inställning är helt enkelt att krigssegern måste bärgas vill varje pris. Våra statsledningar ser däremot på kriget som en mycket viktig fråga men likväl en fråga bland flera andra. Och de lever i ett dilemma: Varje miljard som avsätts till Ukrainastödet är en miljard mindre till sådant som, till skillnad mot Ukrainastödet, genererar omedelbart inrikespolitiskt kapital. Medan konsekvenserna av att inte stödja Ukraina med miljarderna – en rysk aggression som drabbar fler europeiska västländer – är en framtidsrisk, inte en konsekvens som syns här och nu.
Kan vi ge mer? Klart vi kan. Mer utrustning kan tas ur egna lager, eftersom kriget som allt detta skaffats för pågår här och nu. Granater kan köpas utanför den egna försvarsindustrin. Reda pengar kan överlämnas till Ukraina för att betala för exempelvis soldatlöner, som nu måste täckas enbart med ukrainska skattemedel.
Vi kan om vi vill. Vi måste.