Två månader har passerat sedan Ryssland trappade upp kriget i Ukraina med en fullskalig invasion. Förstörelsen är på vissa håll total. Tusentals civila har dödats i terrorbombningar, och i ockuperade zoner genom rena avrättningar. I befriade områden efter den misslyckade offensiven vid Kiev vittnar överlevare om våldtäkter och försåtsminerade kroppar. Rysslands krigsbrott kommer att ta åratal att dokumentera.
I slutet av februari reagerade väst, och inte minst EU-länderna, snabbt. Hårda sanktioner mot Ryssland, dess ekonomi och dess oligarker kom på plats. Vapen och förnödenheter skickades till Ukraina i stor omfattning.
Men den initiala enigheten och drivkraften har kommit av sig. Fortfarande är flera ryska banker undantagna från sanktioner. Importen av rysk olja och framför allt gas fortsätter. Det som såg ut att bli en historisk tysk omsvängning – förbundskanslern Olaf Scholz meddelade i början av mars att man satsar 100 miljarder euro på att modernisera försvaret – har förbytts i ambivalens. Medan länder som Estland, Polen och Tjeckien driver på för att hjälpa Ukraina mer sitter andra EU-ledare och funderar på hur det ska gå med ekonomin om man måste sluta elda gas. Tyskarna tvekar också inför att bidra med tyngre vapen (Politico 22/4).
Det finns realistiska planer på hur importberoendet skulle kunnas brytas. Miljöorganisationen Replanet har exempelvis lagt fram en rapport som visar hur all energiimport från Ryssland skulle kunna stoppas redan 2022.
Att Tyskland ändå tvekar beror på ett slags grundläggande brytningsfel i hur man ser på de senaste månadernas händelser. Man verkar anse att Europa inte befinner sig i krig, utan att kriget pågår någon annanstans. EU-länderna har visserligen skrivit under deklarationer om att ett angrepp på Ukraina är ett angrepp på hela den europeiska säkerhetsordningen, på alla självständiga staters gränser, men alla verkar inte ta in innebörden.
Det perspektivskiftet måste ske. Även om inte Sverige, Tyskland eller något annat EU-land har eller kommer att ha soldater på marken i Donbas måste vi inse att vi står under angrepp. Om Olaf Scholz förstod detta skulle han genomföra en krigstidsmobilisering för att installera värmepumpar, återstarta kärnkraftverk och ransonera bilkörning, för att stoppa pengaflödet till Ryssland. Ingen tänkte på arbetslösheten när Adolf Hitler ockuperade Polen.
Väst måste återupptäcka ilskan över invasionen, men också sitt moraliska ansvar. Vi måste göra allt vi kan för att stoppa de ryska krigsbrotten och övergreppen, och för att förvandla Vladimir Putins angreppskrig till en katastrofal förlust.
Joakim Broman är fristående liberal skribent.