Att konflikten i Moderaterna både lever och är välmående blev tydligt efter Ulf Kristerssons senaste regeringsombildning.
I början var det enkelt. De var unga, de var hippa och de var framtiden. De var de nya Moderaternas ungdomsförbund.
Året är 2006. Det finns en nyvald förbundsordförande i moderata ungdomsförbundet, hans namn är Niklas Wykman. I dag är han finansmarknadsminister och en maktspelare inom Moderaterna. På kvällen firar kuppmakarna att de lyckats omkullkasta vad de kallar för gammel-muffarna, de som dyker upp i kostym eller pärlhalsband på möten. Den nya generationen – som nu har avpolitiserat den äldre – skulle inte bli som dem. De skulle lyssna, vara inkluderande och det skulle vara slut med de dammiga kostymerna.
Men det dröjde inte länge innan det började skära sig i det nya gänget. Wykman och hans pojkar hade snart hamnat i bråk med Tina Ghasemi, ordförande för det mäktiga Stockholmsdistriktet, och hennes flickor. Det bör tilläggas att benämningen flickor och pojkar inte har med kön att göra, det är helt enkelt så falangerna benämns. Efter flera försök till kupper och motkupper så var bråket cementerat, Muf blev som två parallella organisationer.
Men det som vanligtvis händer när det bråkas i ett ungdomsförbund är att konflikten dör ut när de inblandade går över till partiet, sker inte den här gången. Det är snarare så att motsatsen har hänt. Det som en gång var en isolerad konflikt mellan två kompisgäng har nu ätit sig in i partiet och går hela vägen upp till toppen av Moderaterna.
Frågar man de båda falangerna om det finns falanger inom Moderaterna så svara de med emfas att det bara är påhitt. Men för den som vet vad den ska kolla efter. Den som pratar moderatska, är det tydligt att denna konflikt gång efter gång bubblar upp till ytan.
Att konflikten både lever och är välmående blev tydligt efter Ulf Kristerssons senaste regeringsombildning. Man kan lugnt säga att det gick bra för flickorna, och det är kanske inte så konstigt, de kände sig nämligen väldigt förfördelade första gången som Ulf fick lägga minister-pussel.
Den här gången blev det lilla julafton för flickorna, frontfiguren Jessica Rosencrantz blev tillsammans med Benjamin Dousa upphöjda till ministrar, de både kommer från flick-falangen. De andra två ministrarna som belönades, Johan Forsell och Maria Malmer-Stenergard, nybliven migrations- respektive utrikesminister, ses också som knutna till flickorna. Som extra salt i såren för pojkarna ersätts också Jessica Rosencrantz av Erik Ottoson som ordförande för riksdagens EU-nämnd – ännu en flicka som belönas.
Allt detta har fått pojkarna att sparka bakut.
Kommer en nästan 20 år gammal surdeg snart att sprängas?
Vad händer när Moderaterna, som slår sig på bröstet för att kunna prata med alla i svensk politik, börjar ledas av personer som inte ens klarar av att prata med varandra?
Moderaterna är ett parti som inte är så stabilt som det ibland kan framstå. Det finns alltid någonting som ligger och skaver, någon gammal oförrätt som de inblandade känner behöver rättas till.
Striden mellan pojkarna och flickorna är inte den första konflikten i Moderaternas historia – man kan nämna slaget i Lycksele mellan Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt som ett exempel.
Men det som skiljer denna konflikt från tidigare är att viljan att lösa den verkar vara helt obefintlig. Det ska bli intressant att se om man kan lägga personkonflikterna åt sidan tillräckligt länge för att vinna framtida val eller om striden om vem som ska efterträda Ulf Kristersson kommer bli en eld som slukar allt och alla?
Det nya "nya Moderaterna" kanske kan stiga ur askan?
Jonathan Törnstrand är återkommande gästkrönikör på Eskilstuna-Kurirens ledarsida och ordförande för Luf Sörmland