Nyligen landade en nedskjuten rysk ballistisk missil på och intill det anrika hotellet Bristol. Av någon anledning detonerade inte sprängladdningen.
Gästkrönika
I Odessa försöker våren bryta sig igenom men möter motstånd. Under de första februaridagarna är det strax över nollan och mystisk nederbörd. ”Snöblandat regn” hör jag en kvinna säga i telefon till någon. Ha! Blötsnö är det. Den saken är vi svenskar experter på.
Denna stad för en kamp mellan kriget och något annat. Man kan inte kalla det fred och egentligen inte ens en illusion om fred, men väl försök till normalitet, en envis strävan att upprätthålla Odessa som en plats med stränder, glittriga restauranger och ett starkt kulturellt kapital. Även i denna tid får jag en avundsjuk suck till svar från många ukrainare som får veta att jag åkt ner hit.
Jag träffar en bekant vars fru och vuxna döttrar tillfälligt flyttat till Odessa. Själv måste han bo kvar i Cherson, fem kilometer från ryssarna, på grund av sin affärsrörelse. Men trots att det är ojämförligt lugnare här än i frontområdet så är det lurigt. Rätt vad det är så smäller det. Som 31 januari, på kvällen före min ankomst, då en nedskjuten rysk ballistisk missil landade på och intill det anrika hotellet Bristol, där jag också har bott.
Sprängladdningen detonerade inte av någon anledning, vilket gjorde att förstörelsen stannade vid en urblåst hotellinredning, krossade fönsterrutor i hundrameters radie och ett fåtal sårade personer. Men det var hårsmån från katastrof. En detonation av ett halvt ton sprängmedel, som detta sannolikt var, hade förvandlat hela kvarteret till husskelett.
Odessa är en ständig måltavla för ryssarna, dels för att det är ett försvarslogistiskt centrum med viktig hamninfrastruktur, marinen och staben för försvarsstyrkornas sydkommando. Dels för att Odessa är en av de där städerna som Ryssland liksom anser sig ha en särskild historisk äganderätt till.
Det som man inte kan få ska man rasera, lyder den ryska filosofin som återkommande artikuleras i diverse propagandakanaler. Hur långt Ryssland går på denna väg hänger enbart på den faktiska förmågan.
I maj 2022 träffade en rysk missil ett köpcenter i Odessa. Det är en av många byggnader som totalförstörts.
De skarpa kontrasterna är ett normaltillstånd i Ukraina. Men något som slagit mig vid det senaste besöket är att de inte låter sig fångas så lätt. Det handlar om hur kriget upplevs och varierar med platser, tidpunkter och människor. Dessa skillnader i upplevelser skapar spänningar mellan dem som lever mentalt nära kriget och dem som vill hålla det på avstånd som en överlevnadsstrategi.
Varje söndag står ett hundratal unga människor på huvudgatan i Odessa och ger en stilla påminnelse om vad som pågår. Det är en manifestation för ukrainare som hålls som krigsfångar av Ryssland. Flera tusen personer förvaras under omänskliga förhållanden. Tortyr är rutin och de flesta utsätts för sexuellt våld.
En betydande andel av fångarna är från de tidiga striderna i Mariupol och stålverket Azovstal, däribland 850 soldater från dåvarande Azov-regementet som Ryssland är särskilt ovilligt att utväxla. Följdriktigt är det många Azov-flaggor och Azov-plakat i demonstrationen.
Jag noterar en tjej som håller en textskylt: ”Min älskade är stupad, men jag är här för dem som ännu har en chans att få krama sina kära.” Här finns sorg, hopp men även en förbittring som kommer att finnas kvar väldigt länge.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen
