Knallen från granatkastaren är hög, skarp och kort. Efter att ha skjutit iväg 60-millimetersgranaten avvaktar soldaten. Fienden finns en dryg kilometer bort och det tar mellan 20 och 30 sekunder till träff. När drönaroperatören noterat explosionen på sin skärm ropar han ut nya koordinater till skytten som skruvar på en liten ratt innan han avfyrar den andra granaten.
De skickas iväg två åt gången. Sedan lite längre paus och observation. Så två till. Om inte den första granaten landar rätt brukar den andra göra det, säger soldaterna. Drönare och det ukrainskbyggda systemet för eldledning fungerar väl.
Det är de sista dagarna i februari och jag är i Bachmut, som Ryssland försökt erövra sedan augusti. Granatkastargruppen tillhör Ukrainas 93:e mekaniserade brigad som har ansvaret för ett avsnitt av stadens försvar. De jag träffar har som uppgift är att ge eldunderstöd till infanteriet som ibland har de ryska styrkorna så nära som 50 meter.
En av soldaterna, 48-årige Ihor, förklarar hur de lyckas undgå att upptäckas av ryssarna. Det handlar till viss del om tur men även om rätt placering, rätt typ av vapen och det naturliga skydd av byggnader och annat som ges i en stadsmiljö.
Den ryska armén tränger in i Bachmut från både norr, öster och söder. Dess taktik är att avancera med små grupper på mellan sex och tio personer, vänta på beskjutning från ukrainarna och därefter kalla in artilleri mot dessa mål. Ryssarna rör sig sakta framåt till priset av stora egna förluster. Men anfallen är nu inte lika massiva som för någon månad sedan och det ryska artilleriet är inte lika aktivt. Båda sidor har kännbar brist på ammunition och Ryssland sparar sitt pansar.
De ukrainska soldaterna är mentalt inne i krigets rutin och växlar snabbt till samtal om de mest märkliga saker. Ihor och Vlad, 27, hamnar i en debatt om byggnormer för hus i Västeuropa, när vi står i källaren och granatkastaren skjuter utanför.
I en ledningscentral i en annan källare står en rad skärmar med drönarbilder över olika delar av frontavsnittet. Kompanichefen med anropsnamnet ”Sid” sitter iförd tofflor, övervakar och ger order till artilleriet via en krypterad app i sin smartphone. Allt är uppkopplat via satellitsystemet Starlink.
Jag frågar och får utpekat på kartan vilken del av staden vi tittar på. Några figurer rör sig i drönarbildens utkant. Plötsligt stiger det upp rök ur tre hus. Det ukrainska och det ryska artilleriet har skjutit var sin salva utmed kontaktlinjen. ”Sid” ger nya instruktioner över telefonen.
Färden in och ut ur stan tillhör det svåraste, främst för försvararnas och de få kvarvarande civilas försörjning men även för besökare. ”Det här är det farligaste avsnittet”, säger Vlad när vi kör upp för backen ut ur Bachmut mot Tjasiv Jar. Han gasar hårt samtidigt som han berättar att två bilar blev träffade här på torsdagen med dödsoffer som följd.
De ryska styrkorna har fri sikt mot delar av vägen som de kan beskjuta med direkt eld. Det sker dock bara sporadiskt och det går fortfarande att använda denna enda kvarvarande livlina. Akut hot om att få den avskuren kan tvinga den ukrainska armén ut ur staden. Men än håller Bachmuts fästning ställningarna.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen