När coronapandemin svepte fram över Sverige våren 2020, och hotade att drabba näringslivet hårt, fick vi en uppvisning i blocköverskridande handlingskraft. Stora företagsstöd rullades ut, för att lindra den ekonomiska smällen mot svenska företag. På det stora hela fungerade det väl.
Kanske lite för väl. I en ny rapport från myndigheten Tillväxtanalys konstateras att pandemistöden kanske var för effektiva. I takt med att stöd rullades ut sjönk antalet konkurser kraftigt – till historiskt låga nivåer. Myndighetens chefsekonom Peter Frykblom säger att "så fort stöden kommer in försvinner konkurserna, i princip, för företag med anställda." Att kritisera ett sådant resultat kan låta paradoxalt, om målet var att hindra konkurser var ju stöden en framgångssaga. Allra främst hjälpte det till att dämpa arbetslösheten, som förstås hade ökat markant vid masskonkurser.
Det framgår tydligt av utformningen att bevarandet av anställningar var ett viktigt mål med stöden. En del av stödet "betalades ut" i form av tillfälligt uppskjutna betalningar av inkomstskatt, mervärdesskatt – och arbetsgivaravgifter. De stöden ska senare återbetalas, och det är alltså fråga om ett lån snarare än bidrag. Det i sig presenterar en utmaning, eftersom det bara sköt företagens kostnader till framtiden. Även korttidsstödet, som lät anställda gå ner i arbetstid samtidigt som staten stod för en del av deras lön fokuserade tydligt på den anställda.
Det går att lära mycket av en exceptionell händelse som coronapandemin, och de politiska insatser som följde. Visst finns läxor i mycket av kritiken som lyfts av företagen själva, om hur stöden var utformade och att handläggningstiderna var långa.
Samtidigt finns en större läxa genom konstaterandet att stöden nästan kan ha varit för effektiva. Även om det inte är önskvärt med masskonkurser, så är det en balansgång. Det är inte önskvärt att hålla företag som inte kommer klara sig långsiktigt flytande. Rekordfå konkurser tyder på att så har skett. Konkurser är ett normalt och önskvärt inslag i ekonomin, poängen med marknaden är att företag som inte bär sig ska konkurreras ut. Förändringen är en del av marknadsekonomins dynamik. Stöden kan ha bidragit till att föresena nödvändig strukturomvandling, och därför haft en negativ effekt på svensk tillväxt. Många av de mindre positiva effekterna syns dock först på längre sikt, bortom den första akuta fasen då pandemin vänt världen upp och ner, många företag stod lamslagna och politikerna hade bråda dagar med att få fram lösningar.
Det går även att ifrågasätta träffsäkerheten i åtgärderna när mellan 20 och 25 procent av allt stöd betalades ut till företag som ökade sin omsättning under 2020.
Skattepengar bör inte omfördelas till företag som redan klarar sig bra, och inte heller användas på sätt som cementerar ekonomins nuvarande strukturer och hämmar innovationskraft. Visst behövde företagen hjälp i pandemins inledande skede, men när det leder till rekordlågt antal konkurser är det en björntjänst för ekonomin. På lång sikt är det nämligen inte staten, utan hårt arbete och innovationskraft, som gör oss alla rikare.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.