Många européer vill hjälpa Ukraina. Ett sätt har varit att sända hjälppaket efter en vädjan från Ukrainas postverk, Ukrposjta. Dess motsvarigheter i åtminstone Norge, Tyskland, Sverige och Danmark har uppmanat allmänheten att kostnadsfritt skicka hjälppaket.

Enligt den senaste sammanställningen har runt 40 500 paket sänts från Sverige och 6 600 från Danmark via det svensk-danska Postnord, de allra flesta utan angivna mottagare men som hjälp till landet i allmänhet. Innehållet i paketen styrs av en lista som företaget lagt upp på hemsidan: mat med lång hållbarhet, barnmat, mat till husdjur, hushållsprodukter som sovsäckar och täcken, hygienprodukter, vinterkläder, viss elektronik och medicinartiklar.

Men hur når dessa saker ukrainare i behov av hjälp, som Postnord lovar? Företaget vet inte, utan meddelar att man litar på sin partner Ukrposjta.

Jag har försökt reda ut detta via Ukrposjta och genom att prata med hjälporganisationer här i Ukraina. Det ukrainska postverket hänvisar till Ukraine Help Center. Det är ett privat initiativ som har ett lager i Polen, nära den ukrainska gränsen. Där samlas paketen. Innehållet sorteras och sänds till Ukraina. Ansvariga för distributionen är enligt hjälpcentret den ukrainska försvarsmakten, två ministerier och en halvstatlig hjälporganisation som heter Spivdia.

Det ser fint ut på pappret. Verkligheten är dystrare. Och det har inte specifikt att göra med den hjälpdelen som Postnord är indraget i. Den ukrainska staten syns helt enkelt inte på de platser i landet där nöden är störst.

Något effektivt offentligt logistiksystem för distribution av hjälpen finns inte. Nu liksom tidigare hänger allt på frivilliga krafter och de räcker inte till. En förbättring i Charkivs län sedan september, då Ukraina befriade stora områden i en snabb motoffensiv, är samordningen.

Jag besöker en frivilligorganisation i Charkiv och får se hur det ser ut. 120 organisationer som arbetar i länet är med i ett gemensamt datoriserat system där alla lägger in uppgifter om vart de kört ut hjälpsändningar i befriade områden, när och hur mycket. Man anger hur många människor som bor på varje ort och hur långt det som levererats räcker. Allt visualiseras med färgmarkeringar. Rött betyder kritiskt läge, grönt är okej, gult är halvbra.

Det är bra ordnat men gör också att problemen syns bättre. Röda pins är starkt dominerande. Insatserna håller samhällena vid liv nätt och jämnt. De små frivilligorganisationerna gör heroiska insatser men har inte de muskler som krävs. Den enda stora internationella aktören bland de 120 i Charkiv är World Central Kitchen.

Slutsatsen måste bli att betydande mängd varor samlas i Polen och i västra Ukraina, men kommer inte ut till dem som behöver hjälpen som mest.

Vad är då vägen ut ur detta? En given sak, förutom att den ukrainska staten måste komma in i matchen, är att de stora hjälporganisationerna som Röda Korset börjar göra sitt jobb – lämnar tryggheten i Lviv och Kiev och tar sig ut till smutsen och krutröken.

Enskilda medborgares hjälp till Ukraina bör i sin tur inriktas mer på att ge pengar till organisationer som faktiskt arbetar i landet. Donera varor enbart efter noggrann behovsanalys och kopplat till fungerande leveranskedja. Och sluta skicka slentrianvaror utan adressat.

Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen