Medieintresset för partiledarvalet i det konservativa Torypartiet är stort i Sverige. Inte så konstigt. Svenskar är bättre på engelska än på andra språk, debatt och politik i USA och Storbritannien följs mer noggrant.
Det fanns även dramatik som påminde om underhållningsprogram. Partiledarkandidater röstades bort en efter en av kollegerna i parlamentsgruppen. Avgående premiärminister Boris Johnson tvingades bort efter att återkommande ha slirat på sanningen.
Mångfalden bland kandidaterna var stor när det gällde kön och etnicitet, vilket gjorde att vänsterkommentatorer inte gärna kunde spela kortet om ett parti för privilegierade vita män. I synnerhet som de fick medge att de vita männen i sakfrågor hörde till de mer måttfulla och mittenorienterade kandidaterna.
Till slut återstår bara två: tidigare finansminister Rishi Sunak och utrikesminister Liz Truss. Nu avgör de uppemot 200 000 medlemmarna i Torypartiet. De har över en månad på sig att rösta per brev, och det planeras utfrågningar och debatter. Men på grund av en hotande poststrejk skickas röstsedlarna snart ut, vilket kan leda till att många röstar tidigt inför semesterperioden i augusti.
Det kan därför vara bråttom för Sunak, som enligt olika mätningar ligger efter. Han har starkare stöd i parlamentsgruppen och bland väljarna, men hittills inte bland partimedlemmarna.
De konservativa har samma problem som Socialdemokraterna ofta har i Sverige. Tories har lett regeringen sedan 2010, men vill nu stå för förändring. Liz Truss vill framstå som en ”rebellisk” kandidat, trots att hon har suttit i parlamentet sedan 2010 och i regeringen sedan 2012. Truss är brexitörernas och Boris Johnsons lojala anhängares favorit, trots att hon 2016 röstade för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. Sunak, som har indiska rötter, röstade däremot för utträde.
Tories har som andra mittenhögerpartier problem att hålla ihop sin bas. De har vunnit insteg hos mer kulturellt konservativa och brexitstödjande arbetarväljare, men behöver också behålla medelklassväljare, som kan vara för EU och mer livsstilsliberala. De förra kan vilja ha fler statliga utgifter, de senare lägre skatter.
Liz Truss, likt Boris Johnson, vill både ha kakan och äta den. Hon vill ha skattesänkningar utan besparingar. Blir det överhettning får räntan höjas kraftigt. Rishi Sunak menar att detta är ekonomiskt lättsinne. Katrine Marcal har i DN pekat på likheterna med två konservativa ikoner. Sunak vill likt Margaret Thatcher hålla ordning i statsfinanserna, medan Truss likt Ronald Reagan tror att sänkta skatter är självfinansierade.
Det finns argument för att staterna det senaste årtiondet har varit väl snåla, medan centralbankerna genom superlåga räntor har dopat bostadsmarknaden. Men efter att utgifterna under Covidekonomin ökade kraftigt vore det riskfyllt att ytterligare öka underskotten.
Rishi Sunak framstår därför som en säkrare och mer pålitlig partiledare och premiärminister. Även om landet lämnade EU är ett sammanhållet Storbritannien fortsatt viktigt för Sverige. Det är en viktig handelspartner, Natomedlem och har robust stått upp mot ryska äventyrligheter.
Richard Appelbom är tidigare ledarskribent i Vestmanlands Läns Tidning